Göteborgsposten – 24 oktober 1868, sida 2

Från Utlandet. Innan den spanska revolutionen glömmes tör någon ny konvulsion, kan det vara mödan rärdt att utdraga moralen ur dess sällsamma och upplysande historia. Sistlidna månads händelser bilda endast slutkapitlet i historien. Dess början daterar sig från 22 år tillbaka, och det är kanske mången, som endast har ett dimmigt minne af de ryktbara Spanska ÄÅktenskapen, Men under hösten 1846 upptog denna sak uppmärksamheten och satte hela den politiska verldens lidelser i svallning. Den var nära att leda till krig och framkallade äfven revolutioner, lika underbara som dem ett krig någonsin sjelff rambragt. Då Isabella II blef giftvuxen, blef äfven valet af en man för en så begärlig brud af stor vigt, alldenstund Spaniens krona skulle följa med detta val. Ludvig Filip, som då var fransmännens konung, beslöt att tillförsäkra sin egen familj om denna stora hemgitt och föreslog på grund deraf, att den unga drottningen skulle gifta sig med en af hans söner. De europeiska kabinetten, och isynnerhet det engelska protesterade på det hättigaste mot denna plan. På den tiden fästade man ännu stort afseende vid den s. k. jemnvigten i Europa, och det tycktes vara omöjligt att tillåta ett parti, som kunde leda till franska och spanska kronans förening i en familj eller möjligen på ett hufvud. Något spanskt successionskrig kom väl icke till utbrott, men istället rasade den diplomatiska kampen med otrolig frenesi, och till slut gaf konung Ludvig Filip något med sig i sina planer. Han begärde ej längre drottningens hand för sin son, men beslöt, att icke heller något annat konungahus skulle komma åt den klenod, man förvägrade hans eget. Hans ultimatum uttalades i följande ordalag af den franska pressen: ÅIntet främmande blod får intaga Filip V:s tron. Detta var det oeftergifliga vilkor, som Guizot uppställde i enlighet med konungens önskan. Drottningens man måste vara en Bourbon och ej någon annan än en Bourbon; i det fallet var franska nationen bestämd. Till slut afgjordes, icke med Europas samtycke, utan genom Frankrikes öfvervägande inflytande, att konung Ludvig Filips son, hertigen af Montpensier, skulle gifta sig, icke med drottning Isabella, utan med hennes yngre syster, under det att drottningen sjelf skulle på annat sätt tillgodoses. Hon trolofvades med sin kusin — ett parti, af hvilket man nog visste, att inga lagliga arfvingar kunde väntas; så att tronföljden skulle, i händelse sådana arfvingar uteblefve, tillfalla det andra parets barn — d. v. s. Ludvig Filips barnbarn. På dessa vilkor och med dessa beräkningar in