Göteborgsposten – 22 oktober 1868, sida 2

stå der en lång stund betraktande sig sjelf, och sedan gå derifrån utan att vara ötvertygad. Ej kunde hon se någön skönhet i detta hvita skinn, klart som de sammetslika bladen på en hvit ros, i dessa bruna ögon, nu så sorgsna, i dessa krökta läppar, som nu ej längre voro rosenröda som de brukade vara. Hon tänkte nu på sin dröm för längesedan vid stranden af bäcken — den första dag som hon såg honom — på den förbjudna passionen och den dödande sorgen, på den hlla döda flickan med liljor på sitt bröst och i sina händer. Men denna sista del af drömmen skulle ej bli sann. Hon kunde ej dö af kärlek, likt qvinnorna i romanerna; litskraften i hennes unga kropp var för stark, för att den skulle duka under af sorg eller af ett krossadt hjerta. Nej, det var endast ett stort, dystert tomrum som ingenting kunde fylla upp. Att tänka sig att han, då allt kom omkring, var lord Langholme sjelf. Och hon som sagt sig hata honom! Kunde hon nu finna sel hos honom? Nej, nu var han sammanfattningen af allt godt, skönt och ädelt; i hans ädla hjerta fanns i Nellys ögon lika litet som i hans vackra ansigte något fel. Om hon blott kunde tå höra af honom ibland, veta hvar han befann sig, om han fortfarande tänkte på henne; men utom underrättelsen om att han rest igen och att