Göteborgsposten – 22 oktober 1868, sida 1

hon skulle aldrig få se honom vidare. Men det kunde ej hjelpas, hon måste resa, och nästa dag satt alltså det stackars barnet i åkdonet och kördes bort mot miss Swaines hem. Dagarne gingo och Adrian Wellesly, som hvarje dag gick till bäcken utan att finna den lilla hvita ros, som blifvit så dyrbar för honom, var nästan utom sig. Män råka i mycket större förtviflan öfver de hinder som uppresa sig mot deras kärlek än qvinnorna; de senare anse det vara ett oundvikligt öde, då de lida och lära snart nog att vara täliga. — Huru skulle han kunna lefva utan denna rena, oskyldiga flicka? frågade han sig sjelf tusen gånger med bitter otålighet; denna ljufva blomma, som var så oändligt mycket älskligare än någon qvinna, som han hittills under sin lefnad sett? Om hon blott kunde bli hans — helt och hållet hans! Och hvarför icke? Skulle hennes gamle tråkige bokmal till far hålla henne instängd hela sitt lif igenom, läggande oöfvervinneliga hinder i vägen för en man, som skulle vilja gifva allt thvad han egde för en så ovärderlig perla? Nej! sade han beslutsamt för sig sjelf, under det hans starka unga puls slog allt häftigare; han skulle gå till hennes far och begära hennes hand. IIvarföre skulle man ge honom afslag? Kapten Wellesly betviflade ej ett ögon