Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

— Ja. — Nej, säg efter mig — på heder och tro. — På heder och tro, upprepade Wilson lydigt. — Nåväl, jag gjorde det nere i bäcken, — Det kom sig deraf att ni var olydig, sade amman, ur stånd att vägra sig nöjet af denna lilla lexa. — Naturligtvis skulle ni säga det, det visste jag förut! sade Nelly otåligt. — Nåväl, min söta, huru gick det till? — Jag ville ha en knippa förgätmigej som jag såg på stranden, och jag tog af mig mina skor och strumpor — — Bevare oss väl, miss Nelly, huru kunde ni göra det: Tänk om någon karl varit i grannskapet och sett er! — Naturligtvis såg jag först efter om det fanns någon i närheten, svarade Nelly, karmosinröd i ansigtet och nu först börjande fatta hela vidden af detta förfärliga faktum att en man sett hennes nakna fot. — Jag skall aldrig kunna se honom i ansigtet mera, klagade hon för sig sjelf. — Nåväl, min söta? — Ja, jag hemtade blommorna och då jag vände tillbaka slant min fot i ett hål och vrickades. (Forts.