Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

Från Utlandet. I dag väntas kejsar Napoleon tillbaka till S:t Cloud, hvarest redan i morgon, om resan icke blir ännu en gång uppskjuten, ministerråd skall hållas, af hvilket väntas särdeles vigtiga beslut. Bland dessa är en ny omsadling i regeringssystemet, hvilket nu torde komma att flyttas ännu ett stycke högre upp, ehuru det likväl torde dröja något, innan kronan sättes på verket. Man har denna gång mera grundade skäl än någonsin för dessa förhoppningar, ty det är en helt naturlig sak, att händelsernas utveckling i Spanien måste utöfva inflytande på förhållandena i Frankrike. Då der jesuiterna utjagas, klostren stängas och allmän undervisning med skoltvång bebådas; då der pressen får full frihet med återbetalning af de höga kautionerna och troligtvis äfven utan stämpelskatt, då kommunernas och provinsernas sjelfständighet häfdas, och den politiska friheten går hand i hand med den allmänna rösträtten, — skall väl då Frankrike ännu länge kunna behålla det ständiga regerings-förmynderskapet, en nedtryckt och inskränkt press, vanmäktiga kommunalråd samt ett högmodigt, herrsklystet och privilegieradt presterskap? Skall icke kejsaren vara tvungen att göra nya eftergifter åt friheten, som nu omger landet på alla sidor, samt skaffa kejsardömet en bredare grundval, isynnerhet som det nästan hvarje år förlorar ett af sina fasta stöd (så t. ex. nyligen grefve Walewski), utan att nya krafter växa upp, och då det tyvärr visat sig, att bland dess anhängare nog finnes stora talanger, dels som talare, dels såsom administrativa män, men icke en enda statsman med framstående begåfning och sjelfständighet, hvilken är lämplig att taga rodret i Bin hand, om kejsaren skulle falla ifrån. Och det är ju en sanning, att man, såsom furst Schwarzenberg yttrade på sin tid, visserligen kan stödja sig, men icke sätta sig på bajonetter. Revolutionsandan är smittsam, och frihetskänslan liknar den elektriska guistan, som sprider sig med ofattlig snabbhet. Pyreneerna kunna ej stänga densamma ute; ty hon försätter berg — ock skulle väl fransmännen vara mindre vuxna friheten, mindre förtjenta af hennes välsignelser, än italienare och spanjorer, hvilka nu njuta den i rikt mått? Detta är betraktelser, som ovilkorligen måste ha vaknat i Biarritz, isynnerhet sedan man der sett, att den spanska revolutionen, i stället för att urarta till en försvagande anarki, tvärtom befäster sig och tyckes skola utföra sin ejelftagna sändning. Hr de Lavalette har också uppehållit sig på sista tiden vid det franska hoflägret ä nämnda plats, der han hatt långvariga råd med kejsaren ang. frisinnade reformer, om hvilkas nödvändighet äfven statsministern Rouher skall hatva förklarat sig öfvertygad. Det är under sådana omständigheter icke underligt, att sjelfva hoforganen ÅLa France nu börjar göra i reformpolitik. Nämnda blad menar neml., att det närvarande osäkerhetstillståndet är odrägligt och att någonting afgörande måste vidtagas. En klart betonad politik, afgjordt liberal i det inre, afgjordt fredlig utåt, skulle göra slut på alla nyhetsmakarnes uppfinningar och på de fientliga partiornas angrepp, hvilka så skickligt förstå att göra sig till godo alla krigsrykten. Den allmänna meningen fordrar ett fredsprogram, som befriar den europeiska ställningen från de moln, hvilka förmörka densamma, och som skulle framhålla under hvilka vilkor de curopeiska makternas fredliga öfverenskommelse och afväpning skulle bli möjliga. Ilon begär