Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

Bernhard von Beskov. Har du sett en stilla flod, som med sin lugna, klara yta sakta flyter fram i dalen, återspeglande i sig mycket, men dertör likväl med vanligt jemnmod skridande fram mot sitt mål — du kan då göra dig en föreställning om detta tänkarens, diktarens, filosofens och minnestecknarens lif, hvilket döden nu ändat, i det han atklippt Bernhard von Beskows lifstråd. Om någonsin Senecas ord i verkligheten funnit sin tillämpning, då han säger, att ålderdomen tillhviskat honom, att den vore lifvets blomma, så måste det ha varit på den åldrige, men med själens helsa i så rikt mått begåtvade akademikern, vid hvars bår mången saknad nu dröjer, men ingen bitterhet mäktar kasta en skugga. En lefnad i inre och yttre harmoni leder till en timlig död i leende och lugn, och den högt aktade bortgångne har på ett enkelt blad tecknat med inre frid sin dödsstund, om vi tå begagna ett sådant uttryck, i det han sagt: IIvad lifvet varit, är det, ännu vid grafvens dörr. Och just detta gör ålderdomen ömsom så glad och lycklig, ömsom så sorglig och ömkansvärd. Endast efter on verksam, gagnelig och skuldlös lefnad förblir själen ung och frisk; den bevarar sin värma, utan ungdomens feberhetta; känslan blomstrar ännu under hvita lockar, som alprosen vid Montblancs snögräns. Från lifvets sista sjellspets blickar anden in i det kommande, som Moses på berget Nebo såg in i det förlofvade landet. Ehuru bunden vid stoftet, ersar han redan här uppenbarelserna af en högre verld. Och skulle menniskosjälen, skapad för kunskap, som ögat att se; beräknande planeternas lopp och återspeglande den blå rymdens klot, som vore hon redan nu en himlakarta, icke vara ämnad till invånare af en annan verld, än vår jordskolla? När hon med de svaga ändliga medel, som här äro henne förunnade, kan erfara, uppdaga så mycket herrligt, hvad skall hon ej förnimma med dem, som tillhöra eterns lif? Eller skulle skaparen förstöra sitt verk midt i dess utveckling? Skall en ande, som redan är i förbund med det oändliga, upphöra att vara det, eller att ens vara till? Skulle ett blindt öde efterträda det skapande, ordnande, uppehållande odödliga förnuft, hvars spår vi här skönja i allt omkring oss, hvars tillvaro vi känna inom oss? Skulle sanning och dygd varit drömmar? Skulle sjäriln öfverlefva puppan, men själen icke stofthyddan? Skulle intet högre väsen gifvas, än menniskan? Och vi, som med möda sammanleta några spridda drag af den natur, som omger oss, skulle vi vara den oändliges sista verk? Döden skall uppenbara det. Och döden har nu för honom löst gåtan, detta problem som den vise förr ville söka i stjernornas eldskrift, men denne vise i lifvet sökte uti den inre harmonien, för att på den vägen nå sitt föresatta högsta mål: attlefva sig in i det gudomliga. Kan en lefnads vandring mot detta mål sluta med annat än en förhoppning mot den nya morgon, som randas, i detsamma aftonens skymning bredt sig ötver den slocknande blicken? Nej... Här är ej stället att fullständigt teckna den hädangångnes verksamhet i tiden. Detta skall ske inom den areopag, der han så lefvande ätergifvit lifsoch karaktersdragen af mången före honom till de saliga landen bortom bergen händangången, och hans egen bild skall der med mera konstförfaron hand utkastas och formfulländas, för att i sin ordning ingå i galleriet af ÅSveriges Anor. Vi angifva endast några enkla data, dock lemnande framför hofmannen företrädet åt litteratören, som så varmt älskade det sköna och aldrig tröttnade i att, hvad på honom ankom, törmäla det med vår svenska akademi. Född år 1796 (hans föräldrar voro grossh. i Stockholm Bernhard Beskow och Anna Catharina Dalin), slutade han tidigt sina studier i Upsala såsom fil. d:r, och ingick i kgl. kansliet. Redan som ung gjorde han sig bekant såsom en med lyckliga naturgåfvor utrustad skald och trädde i vänskapsforbindelse med flera at sin tids utmärktaste skalder både inom och utom vårt land. Han blef ledamot af svenska akademien år 1828, der han sedan såsom dess ständige sekreterare verkat flitigt i sitt kall för snille och smak, sjelf i hög grad i besittning af det senare Adlad 1826 och triherre 1 43, blef han medlem af vetenskapsakademien år 1836. I sin ungdom räknades han bland den götiska skolans medlemmar, och ÅIduaa in