Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

kodnaden steg nu upp i hans ansigte och hans andedrägt gick hastigare än man kunde tro hos en härdad ung gardesofficer, som i ett ständigt umgänge med den fina verlden borde ha hunnit antaga allt det blaserade i dess känslor. Men han var underbart intagen af detta älskliga hvita ansigte med dess ljufva bruna ögon, denna smärta och behaghga gestalt, dessa små förtjusande fötter, och föreställningen att hålla denna vackra börda i sina armar verkade hänförande på honom. Han tog henne som om hon varit en docka och vadade genom vattnet till den motsatta stranden. Då han hunnit dit föll hans blick på skorna och strumporna som lågo der. — Hvad skola vi göra med dessa? frågade han i det han för ett ögonblick satte ned henne och tog upp den ena lilla skon som han med beundran betraktade. Här uppstod en ny svårighet för Nelly. Om hon gick hem utan skor och strumpor skulle allt ofelbart bli upptäckt; men atttaga dem på sig var lika omöjligt och dessutom var den stackars lilla foten för tillfället alldeles svullen. Om någonsin en person erfarit blandade känslor af nöje och obehag var det Nelly på denna eftermiddag. — Jag skall säga er hvad vi kunna göra, sade kapten Wellesly som hyste medlidande