Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 1

AIF VÄL UCII MV OUNLUUODULI Medan den styrka som erfordras då kabeln nedlägges blott behöfver att motsvara en belastning af 14 centner. Äfven om det skulle bli nödigt att upphala en del af kabeln, behöfver spänningen tillochmed i det djupaste vatten aldrig uppgå till mer än 1 2 ton. Vigten af den koppartråd, som utgör ledningen i den nuvarande kabeln, uppgår till 300 tons pr knop; i den nya kabeln blir den 400 pr knop. Great Eastern kommer sannolikt att i Juli månad nästa år afgå från Sheerness för att nedlägga kabeln. Algjordt mål, Högsta domstolen har nyligen afkunnat dom i ett ganska märkligt mål. Vi återgifva efter N. D. A. de närmare detaljerna af denna intressanta rättsfråga: Å styrelsens öfver statens jernvägsbyggnader räkning beställde majoren A. W. Edelsvärd hos arkitekten P. J. Ekman i Stockholm snickeriarbeten till 3 stationshus och diverse andra byggnader, enligt skriftliga beställningssedlar af innehåll, att effekterna skulle levereras d. I Maj 1865 och anmälas till afsyning före levererandet samt af styrelsen betalas tillhopa med 4,986 rdr 53 öre. — Före den bestämda dagen hade hr Ekman arbetet färdigt och anmälde det i jernvägsbyggnadsstyrelsens arbetskontor till afsyning, utan att likväl nämnda styrelse hvarken gick i författning om afsyning eller arbetets hemtande från fabriken. Nu inträffade, såsom bekant, att hr Ekmans fabrik förstördes genom vådeld d. 23 Juli 1865, hvarvid äfven ifrågavarande arbeten för byggnadsstyrelsens räkning uppbrändes. Hr E. fordrade emellertid liqvid för sitt enligt ackord verkställda arbete. Jernvägsbyggnadsstyrelsen nekade att betala och instämdes derföre till Stockholms rådhusrätt, der hr E. styrkte, att hans verkmästare hr Saul, i rätt tid tillsagt å styrelsens arbetskontor att arbetet var färdigt till afsyning och afhemtning. Styrelsen ville advocera bort saken och invände, att den väl betingat sig att arbetena skulle vara färdiga d. 1 Maj 1865, men deraf följde ej, att styrelsen också varii pligtig mottaga dem nämnde dag, och då arbetena ännu icke blifvit afsynade, då eldsvådan inträffade, så hade eganderätten till dem icke heller öfvergått a styrelsen, hvarför Ekman sjelf borde få vidkännas förlusten. I öfverenstammelse med denna styrelsens åsigt dömde äfven rådhusrätten d. 7 Febr. 1867 i målet. Hr Ekman vädjade till hofrätten, som d. 31 December samma år fastställde rådhusrättens dom. Målet hänsköts nu af käranden till högsta domstolen, som d. 15 sistl. Sept. dömt jernvagsstyrelsen att till sökanden genast utgifva effekternas värde, enl. de åberopade beställningssedlarne, med tillhopa 4,986 rdr 53 öre jemte 5 proc. ränta derå från stämningsdagen till dess betalning sker, men befriat styrelsen srän skyldighet att ersätta kärandens rättegångskostnader. Dödsfall. En af Finlands yngre häfdeforskare, doc. J. E. Waaranen har nyligen aflidit i Finland vid 34 års ålder. Han var en mycket itrig forskare i finsk historia och gjorde för detta ändamål flera resor till Sverige och Danmark. Under senare åren af sitt lif 1862—1867 uppehöll han sig med få afbrott i Moskwa, hvarest han i statsarkiverna genomgick och afskref alla Finland rörande handlingar. Hans afsigt var att i Sverige redigera sina samlingar, sysslande derjemte med förberedande arbeten för utgifvandet af en fullständig samling af alla Finland rörande medeltidsbref — ett slags finsk diplomatorium — men den öfveransträngning, han genom träget arbete utsatt sig för, nödgade honom att återvända till hemlandet med ett sjukt sinne. — Under sin vistelse i Moskwa hade han äfven noga söljt med den ryska historiska litteraturen och umgicks med planen att till svenskan öfversätta de arbeten och afhandlingar, som för Finland ega specielt intresse. — Af honom utgifna arbeten äro: Ofversigt af Finlands tillstånd i början af 17:de seklet, Landtdagen i Helsingfors 1616 och Finlands dåvarande ställning, IIandlingar upplysande Finlands bistoria under Karl IX:s tid m. fl. Helsingfors Dgbld, hvarur vi hemtat följande uppgifter tillägger: Sannolikt ligga Waaranens alla samlingar i Stockholm och önskligt vore att finska staten eller universitetet sökte att i tid utlösa dem af hans arfvingar, om så är fallet. Om kapellmästaren Francesco Rosa hvilken, i egenskap af dirigent för det å Mindre teatern i Stockholm uppträdande italienska operasällskapet, f. n. innehar en framstående plats bland de tongifvande i hufvudstaden, lemnar Dgl. Allehandas krönikeskrisvare några biografiska notiser, hvilka bevisa att