Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 1

— Ack ja, fullkomligt säker! svarade Nolly bestämdt. — Och ni hatar äfven lord Langholme, och han hatar er? — Ack nej, jag hatar honom icke, emedan jag aldrig i mitt lif sett honom, och jag förmodar att han ej gör sig besvär med att offra en tanke på mig. — Han skulle ej hysa menskliga känslor om han hatade någonting hälften så älskligt, sade den uage mannen med en brinnande blick. — Var så god och yttra ej sådana saker, bad Nelly rodnande; jag är ej van vid dem och förstår ej den förnäma verldens sätt att uttrycka sig. — Det är ett gammalt bruk att säga en älskvärd dame att man beundrar henne, sade främlingen småleende. — Huru skall jag komma hem! mumlade Nelly i förtviflan. — Jag skall bära er. — Omöjligt! ropade hon rodnande till fingerspetsarne. Och dessutom är ni lord Langholmes vän. — Nå hvad mer? — Han kunde bli ond på er för det ni talat till mig, och pappa! oh, pappa skulle bli ursinnig.