Göteborgsposten – 19 oktober 1868, sida 1

jag lefver, glömma den scen som egde rum mellan er farfar och lord Langholme och mr Carmichael; efteråt fick öfverste Huntingdon ett slaganfall och lemnade aldrig sitt rum mera. — Och tant Eleanor? — Hon for utomlands, stackars varelse, med mr Adrian, och jag har aldrig hört hvad som blifvit af henne sedan dess. Allt hvad jag vet är att hon ej kunde gifta sig med den man hon tyckte om, ty mr Carmichael ville af hämnd ej taga ut skiljsmessa. Ni finner sålunda, min söta vän, att det är föga underligt om de båda familjerna ej hysa stor vänskap för hvarandra. Nelly såg tankfullt framför sig. — Nåväl, Wilson, sade hon slutligen, jag kan ej inse att Langholmes ha varit mera att tadla än vi — i sjelfva verket ej ens så mycket. — Tyst, min snälla flicka! utropade amman i det hon förskräckt såg upp; för all del yttra ej sådana saker. Er pappa skulle vara färdig att döda mig om blott för att jag talat med er i ett sådant ämne. — Och har den nuvarande lord Langholme begått någon stor elakhet? frågade Nelly. — Jag vet sannerligen ej något särskildt