Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

dbteobe ——— rr Ö.mmj— — lämpats, fastän de öfverklagade ytterligheterna i den s. k. landthandeln just derigenom skulle bäst häfvas. Isäftets glanspunkt är dock Victor Rydbergs afhandling ÅÖm kyrka och presterskap, i hvilken han med sin öfverlägset glänsande, klara och rena stil vill visa presterskapets ogiltighet såsom ett särskilt hierarkiskt embete och hemtar stöd för sin sats i en redogörelse för de första kristna församlingarnes alltigenom demokratiska organisation. Den varma frihetskärlek, hvarom denna artikel bär vittne, och dess författares deri framträdande nitälskan för att religionens lf åter må utgjuta sig öfver den kristna församlingen måste äfven hans motståndare erkänna. Beklagande att vi ej kunna närmare redogöra för den redan i sig koncisa uppsatsen, hänvisa vi läsaren till densamma, öfvertygade att en hvar skall med samma lefvande intresse som vi följa den aktade författaren. Dock kunna vi ej neka oss nöjet att här återgifva följande lösryckta stycke: Skall den svenska kyrka, som bär Luthers namn och nu i det -allmänna kyrkomötet erhållit ett organ för sin lagstiftande verksamhet, strafva att verkliggöra hans framtidsplan samt, om än långsamt och med ängsligt öfvervägande af hvad som utan svåra brytningar kan utföras, dock framskrida på den bana, som han öppnade, emot det mål, på hvilket hans längtande blickar voro fästade: den fria religiösa församlingen? Eller skall hon, förgäten af kristendomens fria forntid och af de grundsatser, på hvilka hon såsom reformerad församling hvilar, skrida tillbaka till den hierarkiska ståndpunkten, till prestvälde, samvetstvång, vidskepelse och andlig död? Derom är frågan. I det senare fallet kan man lyckligtvis vara förvissad om, att svenska folket icke skall följa henne på vägen till förderfvet, utan då veta att välja sig andra former för tillfredsställandet af sina andliga behof. Hvar förebilden är att söka för dessa nya former, derom synes tvekan ej kunna råda. I fråga om det kristliga samfundslifvets tidsenliga ombildning ligger vägen, som bör beträdas, öppen och klar inför hvarje tänkandes ögon. Det är endast genom att åvägabringa till heders den apostoliska kyrkans alltför länge misskända och underskattade forfattningsgrundsatser, endast genom att inse och behjerta dessa grundsatsers betydelse äfven för vår tid — det är endast härigenom vi kunna motse en förändring till ett bättre i afscende på kyrkans framtid och presterskap. Icke såsom skulle vi af någon ovis vördnad för det kristligt uråldriga låta oss hänföras till att yrka, det hvarje inom den äldsta kyrkan gällande detaljbestämmolse i läran, hvarje hennes plägsed i lefverne och umgänge bör betraktas såsom ännu i våra dagar mönctergill. Den historiska utvecklingen har äfven inom det kyrkliga området bragt i dagen de fasta stödjepunkter för omdömet, från hvilka den fordomsfritt profvande kan utan svårighet särskilja det i den urkristna tron och församlingsinrättningen väsentliga från det tillfälliga, det oförgängliga från det förgavgliga. Men det yrka vi, att till detta i kristendomen väsentliga och oförgängliga hörer i främsta rummet den jemnlikhetens och förbrödringeng ande, som ej medgifver, att det religiösa samhället får sonderfalla i tvenne genom olikartade rättigheter och pligter från hvarandra särskilda klasser och medlemmar: styres männen och de styrda, förmyndare och myndlingar, prester och lekmän. Det yrka vi, att den svenska kyrkan är sin bestämmelse trogen först då, när hon i den religiösa demokratiens grundsats, i församlingsprincipen, söker tyngdpunkten för sin tillvaro och sålunda sjelfmant omgestaltar sig till en verklig folk-kyrka, från att vara en hierarkisk inrättning, stående vid sidan af ellot öfver församlingen. Bär hon en gång i sitt skoldemärke ej längre kräklan och tiaron, skall hon utan tvifvel illa motsvara det kyrkoideal, som föresväfvar de rättrogna bekännarne af satsen att i fråga om det kyrkligt bestående det verkliga är det fornustiga. Men just då har vår kyrka — så visst som äfven i denna punkt alternativet är: bekännelsetrogen dogmatik eller sann kristendom — tagit ett afgörande steg mot förverkligandet af den kristliga samfundsid, som i evangelierna möter oss under den storartade bilden af ett (Guds rikek, der medborgareskap och lika värdighet vinnes af alla, hvilka, äfven om de ej instämma i hela serien af Årenlärighetens grundartiklar och icke-grundartiklar, med innerlighetens styrka sammansluta sig kring den urkristna bekännelsen: Detta är det eviga lifvet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du sändt hafver, Jesus hristus. Öfriga i häftet förekommande uppsatser äro: Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet, af J. 4. S; Vår odlings framtid (forts. och slut), af Carl von Bergen, samt bokanmälningar. Af Tidskrift for Havevesen ha vi mottagit n:o 13, innehållande Vinterdrivning af den almindelige Champignon (med illustr.); Om kunstig Krydsbefrugtning hos Planter; Gartnernes UHjelpeforening; Oversigt over de vigtigste sorestaaende Havearbeider paa Friland og under Glas etc. Underrättelse för sjöfarande. Vi fästa uppmärksamheten vid det i dagens n:o bland annonserna förekommande tillkännagifvande för Förvaltningen af Sjöärendena, enl. hvilket den förut omtalade nya linsfyren af 1:sta ordningen å Paternosterklippan Hamne1 .. . Å5 2