Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

med den andra, liksom utan att veta det, lekte med mitt hår. — Det är Kismet! suckade hon. Du tror ej på Kismet? Hvad som sker är Kismet, eller ödet. Men ingen vet hvad som skall ske, och ödet är blott öde när det är fullbordadt. Hvem vet väl sitt öde? Men jag känner att min sista stund ej är långt borta. Hennes läppar darrade och hennes ögon blefvo fuktiga. — Nu kan jag emellertid gå allt till mötes. Mina barn äro i säkerhet; jag fruktar ej mera någon förföljelse. — Moder! utbrast jag plötsligt i bitter sorg. Kom med mig! Fly från dessa eländiga upproriska och mördare. Följ mig, jag bönfaller derom — de skola tillgifva dig — sir Denis skall tillgifva dig. Kom och lef med dina barn. På mina knän beder jag dig göra detta. Den stackars öfvergifna, syndfulla qvinnan, som säkert lidit mycken orätt, tryckte sina läppar på min panna och strök mitt hår tillbaka för att se på mig. — Det är en tröst i detta! — Det lät liksom en sista suck. — Jag känner liksom om min död skulle bli saligare, ifall den blefve i dina armar; men nej — jag kunde ej lefva ibland er. — Det går ej för sig, Terence, fortfor hon i fast ton; mitt utländska sätt att vara skulle ej passa hos er. Jag har sett ert land; det kan aldrig bli mitt. — Hvad är det jag sitter och drömmer om? Jag kan ej lemna mitt folk; jag är drottning. Jag har svurit en ed som jag ej kan eller vill bryta och jag skall lefva eller dö med mitt folk. Skall jag säga dig hvarföre jag kom hit? Det var Kismet som ville det så, ehuru jag