Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

AAAOQ ATckppg — — att de familjer, af hvilka de äro telningar, äro hängifna åt liberala principer. Båda dessa furstar äro för öfrigt unga — alltför unga för ändamålet. Engelsmannen, säger folket här, är en protestant, lika litet antaglig om han hänger fast vid sitt kätteri eller om han vinnes för katolicismen af verldsliga skäl. Italienaren är ende brodren till en icke synnerligt stark kronprins. Om en tronledighet uppstode i Italien skulle den nye konungen af Spanien ha att valja mellan sitt verkliga och sitt adopterade sadernesland, och detta alternativ skulle icke båda något godt för det senare. Vidare har man erkehertig Albert af Österrike, en man af mogen ålder, med ett grundadt anseende för visdom och fasthet och beröwmd sor nyligen vunna framgångar på slagfältet. Men namnet Habsburg — detta namn som bars af alla de spanska Philiparne och Carlarne — ljuder lika ominöst i spaniorernas oron som namnet Bourbon, och, tillågger man, Lerkehertigen har vuxit upp inom ett hof, som ända intill gårdagen var ett hufvudqvarter för despotism och obskurantism. Han är tysk och derföre obstinat och envis, han är österrikare och derföre trög och ovänligt — helt visst icke en man, som askullo kunna förvandlas till en muy Espanol konung — icke en man som kan antagas skola vinna den nationala grace i sitt uppträdande, hvilken öfverskylde en mängd af Isabellas synder. Eget nog skulle det vara en österrikare, som förträffligt passade för opaniorerna, om han ej hade samma fel som det, hvilket gjorde den rasande Orlando benägen att byta bort sitt makalösa sto — det felet nemligen att han är död. Man berättar mig att Maximiiians chevalereska karakter framkallade en sådan beundran hos spaniorerna och så inverkade på deras fantasi, att ifall han kunnat undslippa från Mexico, skulle solkentusiasmen härstädes ha framkallat åtminstone ett år tidigare den katastrof, som vi nu bevittna och hvilken blifvit så länge uppskjuten, blott tillfölje af svårigheten att lösa just den frågan, hvem man skall välja till konung. Maximilian, synes det, var den ende österrikare som var värd att ega, och de flesta af de invändningar, som resas mot hans onkel, utsträcka sig äfven till hela hopen af coburgare, guelfar, witelsbachare och hohenzollernsiegmaringare. Det är ledsamt för en spanior att beböfva se sig om i utlandet efter det träd, på hvars grenar han skall hänga sig, ledsammast af allt måhända att fästa sitt val vid en portugis, äfven om dennes lilla konungarike skulle följa med i släptåg — en vinst, som skulle vara vida mindre tillfredsställande för den spanska stoltheten än erhållandet af Gibraltars klippa, om det vore någon möjlighet för att en britisk prins medförde densamma i brudgåfva. Det finnes verkligen de som tro, att Spanien är så alldeles obekant med de goda eller dåliga egenskaperna hos alla kandidater från transpyreneiska eller transmarina regioner, att dess enda alternativ nödvändigt måste ligga emellan de iberiska eller de republikanska ideerna. Der man har så litet att välja på med hänsyn till personliga förtjenster, är det tydligt att valet skali till stor del bero på slump och att spaniorerna skola sälja sig till den, som gör högsta anbudet; och den akvisition, hvarpå man skulle sätta högsta värde, vore helt visst Gibraltar, Man tror dock icke här, att hvarken hertigens af Edinburgh eller hertigens af Cambridge, hvars namn äfvenledes uttalas, anseende och ställning äro sädane att de skulle förmå engelska nationen att afstå från denna sin eröfring. Spaniore na motse återställandet af sin gamla besittning såsom en naturlig ohuru aflägsen följd af deras framgång. Om de, så resoneras det, nov, då den bourbonska hämskon är bortkastad, skulla gå framåt bland fria och civiliserade nationer, så att de verkligen erhålla den rang, som tillhör dem, skulle nå en sådan höjd af rikedom, välmåga och storhet, som naturen ämnat för dem, — så är det omöjligt att England skulle tveka att godtgöra en orättvisa, hvilken blott de gamla tidernas barbariska krigsbruk rättfärdigat, utan återlemna den fruktansvärda fästningen, hvilken näppeligen är af någon nytta för detsamma, men hvars mistande deremot på det mest grymma sätt sårar Spaniens högmod och hvars objelpliga förlust så länge förodmjukat den otoltaste af ella racer ned i stoftetk. Gibraltar kan dock erhällas på andra vilkor, men nu eller aldrig är ögonblicket inne för Spanien att vinna Portugal, ifall Portugal någonsin kan vara värdt att ega. Under de gista 300 åren ha dessa båda delar af halfön varit så fullkomligt söndrade, att båda veta ofantligt mycket mindre om hvarandra än de göra om Frankrike, England eller Amerika; och i öfverensstämmelse med hela menniskoslägtets älskvärda instinkt alstrar okunnighet naturenligt motvilja. Det skulle vara svårt att säga på hvilken sida antipalien är störst, men det är onekligt att den förefinnes och icke mindre säkert att den med tiden och tillväxande jernvägsförbindelse skall afnötas. De mest sangviniska bland det iberiska partiet ha ännu icke gått så långt att de föreslagit amalgamering af de båda konungarikena. Personalunion under Dom Luis med olika parlamenter och administration — ett arrangement fullkomligt öfverensstämmande med det sätt hvarpå Sverige och Norge åstadkommit en modus vivendi — kunde tillfredsställa alla partier, och äfven svårigheter med de båda hufvudstäderna kunde öfvervinnas derigenom att hofvet vid olika tider vistades i den ena eller den andra af desamma. Några af de mest ifriga politici dyka så djupt i detta föreningsförslag, att de tillochmed föreslå att lösa knuten genom att göra en invasion på det portugisiska området med en arm af 40,000 spaniorer, för att först eröfra konungen och sedan öppna underhandlingar på grundvalen af ett sullbordadt faktum. De medgisva att planen har en karakter af förtvifladt stråtröfveri, men Spaniens ställning synes dem uppfylld afså hopplösa faror, republikens buse inverkar på deras inbillning med så förvånande kraft, att de anse ett brott mot internationel lag och störandet af Europas fred för ett mindre ondt. I den labyrint af tvifvel och tvekan, i hvilken Spanien nu skall välja en monark, tro de sig se möjligheten af en framtida om icke förestående seger för demokraterna. Republikanismen har visserligen icke slagit djupa rötter i Madrid eller någonstädes i Castilien; men man säger mig, att bland fabriksidkarne i Catalonien och landtbrukarne i Andalusien ———---------------—— —— 8 — 0