Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

rg. Tryckt ko-D. F. Bonnier. 1000 dag tändes dessutom en ny linsfyr af 5:te ordningen på Koöns vestra udde vid norra inloppet till Marstrands hamn. En arbetarefest firades sistl. Thorsdag å Trollhättan i goss-skolans nya lokal, dit mekaniska verkstadens egare, hrr Nydqvist Holm inbjudit alla sina arbetare, och utgjorde samlingen öfver 300 personer. Samma dag hade det på verkstaden förfärdigade 10:de lokomotivet deritrån fullfärdigt utgått. Den vackra festligheten beskrifves i Wenersb. T:g på följande sätt: Festen varade från kl. 6 till 2 på natten. Under god musik dansades hurtigt om och mellan dansarne uppstämdes af arbetarne flera väl inöfvade sånger. Smeden Loonard Pettersson framförde med enkla och hjertliga ord allas innerliga tacksamhet för hrr Nydqvists och Holms städse visade stora välvilja och goda omtanka för sina många arbetare, samt uttalade till slut den önskan, att hrr:ine Nydqvist och Holm långe måtte få fortfara med sin allt hittills sullfoljda vackra plan att uppfostra en mängd af samhällets fattiga barn till kunniga och nyttiga arbetare samt att de mi:to dana lärjungar, hvilka kunna träda i deras ställe, då de sjelfva tröttna eller måste afträda från sin för det enskilta och allmänna så gagneliga verksamhet. Väldiga hurrarop vittnade om, att talaren uttryckt alla de närvarandes tankar. Hrr:ne Nydqvist och Holm samt fru Nydqvist blefvo derpå under sanfarer och det lifligaste jubel flera gånger burna omkring uti festsalen. Allt vittnade om det bästa förhållande mellan arbetsgifvarne och arbetarne. Der sådant godt inbördes förhållande eger rum, der är det ock endast som äfven det svåraste arbete går lätt och väl. I detta hrr Nydqvists och Holms förhållande till sina, till största delen af dem sjelfva inlärda, arbetare ligger ock egentliga grunden till, att de mångartade arbeten, som utgått från Trollhättans mekapiska verkstad, vunnit stort anseende och välförtjent eder. Konsulatsmysterier från Petersburg. Generalkonsul G. L. Sterky i Petersburg har i norska tidningar blifvit gjord till föremål för anmärkningar, hvilka, huru grava de än synas, likväl äro grundade på verkliga fakta. Kapt. B. Haagensen, förande fartyget Nordboen, h. i Grimstad, har nemligen i en af honom undertecknad och i skarpa ordalag affattad artikel, införd i ÅMorgenbladet för d. 13 d:s, beklagat sig öfver det sätt hvarpå han af generalkonsul S. blifvit behandlad då han hos honom i en brydsam angelägenhet sökte råd och hjelp. Vi vilja låta den klagande sjelf tala: I Juni månad d. å. anlände jag från Liverpool till Kronstadt med en aaltlast. Enligt certepartiet skulle lasten levereras i Kronstadt från skeppsbord för emottagarens risk och räkning, frakten der betalas samt resan anses slutad. Ankommen dit och obekant med förbållandena väntade jag naturligtvis på att se dessa bestämmelser uppfyllda, men härtill syntes intet tecken och på min anhållan härom lät man mig förstå att jag måste finna mig i coutumen, enligt hvilken certepartiet icke kunde respekteras ej heller resan anses slutad förr än saltet blifvit tallbehandladt i Petersburgs tullkammare, hvilket brukade draga om i veckor och medförde stor förlust för fartygen, enär dessa måste bära risker för varornas transport från Kronstadt till Petersburg, hvilken risk i allmänhet var otörro än att segla från Liverpool till Kronstadt, enär största delen af de pråmar som för detta ändamål ställdes till fartygens disposition voro föga lämpliga för transport af så lätt bortdunstande vara som salt, och innan lasten blifvit tullbehandlad i Petersburg var frakten, enligt den gängse coutumen, icke förfallen till betalning. En af de pråmar, som användes för att transportera min last var mycket läck och jag nödgades derföre anställa besigtning, hvaraf framgick att en mängd salt smält bort på grund af läckage från däcket. Då jag häröfver anmälde protest och begärde frakt för hvad jag i öfverensstämmelse med certepartiet lemnat från skeppsbord, erhöll jag ett svar, hvari man sökte göra mig begripligt, att då jag icke voro annat än en utländning, jag hade att foga mig i hvad man behagade föreskrifva mig. Det inlades till och med en särskild protest mot mig, derlöre att jag låtit saltet smälta bort i pråmen och kunde jag icke uppfatta meningen i denna protest annorlunda än att man ansåge det vara min skyldighet att hålla deras pråmar i stånd. Under dessa förvecklingar torde det väl kunna ursäktas mig att jeg hänvände mig till hr generalkonsul Sterky i hopp om att af honom erhålla hjelp med råd och dåd, men istället för detta fick jag endast korta och undvikande svar och han srågade mig till och med huru jag kunde vara så enfaldig att komma till Kronstadt med salt? en fråga hvilken synes mig karakterisera hr generalkonsuln i sin helhe. Kunde jag icke finna mig i coutumerna på platsen-, menade han, sä finge jag låta bli att komma dit och detta uttryck uppfattade jag som ett allmänt memento för såväl norska som svenska fartygsbefälbafvare. Då jag sålunda af hr generalkonsuln icke erhöll några förnufiiga skäl och icke kunde förmärka något synnerligt intresse för vår sjöfsarte bästa, så hänvände jag mig till svensk-norske ministern i Petersburg Björnstjerna, som icke allenast mottog mig med välvilja och artighet utan också genast på det varmaste omfattade min sak, ehuru han anmärkte att det egentligen varit hr generalkonsulns pligt att befatta sig med dylika angelägenheter. Det var en betydlig åtskilnad på att tala med dessa båda personer och tyckte jag mig märka att ministern icke gillade hr