Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

akola träffas, så tänk litet vänligt på mig. Det skall du ju göra, ej sannt, Terence, min son? — ohun, gif min son min häst, jag skall sjelf rida Oal. — Nej — jag har två och när du sitter på Det rinnande vattnet, skall du rida en häst som det anstår sonen till raneen af Auripore att ega. — Ack! att vi måste skiljas! I Var jag sjuk eller borde jag ha slitit mig ur de armar som omslingrade mig och undandragit mig de tårvätta kyssar som trycktes på mina kinder? Det var dag. Eskorterad af gamle Mohun, som badade min hand med sina tårar, i det han utvisade i hvilken riktning lägret låg, passerade jag en svartskäggig skiltvakt. Rinnande vatten var ett vackert djur och både sadel och tillbehör voro af det dyrbaraste slag. Då jag ridit ett stycke väg upptäckte jag en liten skara ryttare som närmade sig och snart igenkände jag våra egna uniformer. — Är ni doktor Brady? frågade en officer då vi nått hvarandra. — Ja. — Ni har förorsakat en gruflig oro i lägret; afdelningar äro utsända i alla riktningar för att leta efter er. Sir Denis I Desmond är mycket orolig och likaledes de unga damerna. — Två unga damer? Hvilka damer? — Vet ni ej det? Alla qvinnorna och barnen som ha varit inneslutna i Beel ankommo hit i går på aftonen, — Nå Gudskelof! I