Göteborgsposten – 14 oktober 1868, sida 1

THSUCOLA UVI IT ÖfLUVUVUILI. Och på hvilken bog skall han slå sig? Så länge representationsreformen ansågs mer än tvifvelaktig, var grefve G. Posse en af de mest larmande reformvännerna och uppgjorde djerfva planer för reformens genomdritvande. När reformförslagets öde definitivt skulle afgöras, uppträdde han såsom en af förslagets argaste motståndare. Subjekter med så utpräglade anlag för politiskt vingleri, torde icke kunna påräkna anseende i Första kammaren. Emellertid helsar dock jag honom välkommen till riksdagen, emedan jag anser att han i Första kammaren ensam skall representera ett nytt element der, nemligen det burleskt-komiska. Han skall, så hoppas jag, bereda oss stackars referenter mången glad stund. Men må ej flera af samma skaplynne få inträda i Första kammaren. Thersites — säger Lemcke — står ensam ibland Heroerna, och är der på sin plats för skaldens ändamål; men en Heros bland en skara Thersitesar skulle vara en bedröflig anblick. Brukspatron G. De Mares törflyttning från Andra till Första kammaren har påtagligen icke kunnat ske utan i följd at hans egen uttalade önskan, delgifven landstinget, som ock enhälligt valde honom. Sannolikt skall allmänheten anse detta ombyte af plats i riksdagen besynnerligt; men så är det icke, det vittnar icke blott om en ovanlig oegennytta, utan äfven och ändå mera om ganska stor takt. Då hr De Mare i Januari månad 1867 började sin riksdagsmannaverksamhet, ingick, eller kanske rättare sagdt, indrogs han i det då bildade landtmannapartiet, hvars sträfvande var och ännu är ministåren De Geers störtande och bildandet derefter af en ny minister, tagen ur landtmannapartiets sköte. Oerfaren på det politiska området, anspråksfull till sitt skaplynne, gjorde sig hr De Marö under riksdagens lopp skyldig till några förlöpningar (jag begagnar här det lindrigaste uttrycket), hvilka emellertid, när en lugnare besinning inträdde, djupt grämde honom. Redan vid början af sistförlidne riksdag hade hr De Mare fått afsmak för den råa ton, som inom landtmannapartiet var herrskande och som de till partiet hörande mera finkänsliga måste underkasta sig, för att bibehålla den makt som de, mera skenbart än verkligt, trodde sig hafva förvärfvat. Ju mera partiets egoistiska sträfvanden blottades, desto mera missaktade hr De Mars nämnde parti. Han tog nu ett steg, som hedrar både hans mod och hans karaktersstyrka: han gick ut ur partiet, och han gjorde deraf ingen hemlighet. Hr De Marås position är nu vida angenämare, vida tryggare än hans förra kollegers inom landtmannapartiet, hvilka med blicken stadigt fästad på de förestående nya riksdagsmannavalen nästa sommar, måste till det yttersta anstränga sig i fyra månader (fr. d. 15 Jan. 1869) för att hålla sig qvar i sina resp. valmäns ynnest och bevågenhet. I ett sådant konstberideri behöfver icke hr De Mar deltaga; åt sina förra kollegers ansträngningar för att hålla sig qvar i sadeln kan han hjertligt skratta; hans qvarblifvande i Första kammaren under sex år är betryggadt, och han kan öfverlefva två uppsättningar i Andra kammaren. Apropos nästa riksdag, så är den ju så nära, att ingen bör finna det underligt, om vissa förberedelser dertill göras, äfven utom statsdepartementerna. Till förstnämnda förberedelser bör räknas, att landtmannapartiets chefer, den verklige och de skenbara, haft ett möte på Charlottenlund i Skåne. Hrr Carl Ivarsson från Halland och Emil Key ha varit inbjudna till gäster hos grefve Arvid Posse, och den suppositionen ligger nära till hands, att under detta möte hafva de frikulor blifvit stöpta, med hvilka det stora villebrådet vid nästa riksdag skall fällas. Vid hr Carl Ivarssons inbjudning till och besök på Charlottenlund lägger jag synnerlig vigt. Det händer annars icke att de ståtliga gemaken på Charlottenlund, der kungliga personer gästat, öppnas för en dit inbjuden bonde, men det är också icke en vanlig bonde, som der inlåtits, utan den inflytelserikaste mannen, den verklige chefen för landtmannapartiet, och specielt med afseende derpå, är ett undantag från regeln icke blott ursägtligt, utan rent af nödvändigt. Att Carl Ivarsson mottagit inbjudningen och besökt grefve Posse bör anses som ett stort ynnestbevis, ty annars har den förre gjort sig till regel att aldrig mottaga bjudning till någon aristakratanfagligen var dat nanlkas