Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 1

tanken derpå, och jag underrättar er härmed att jag ej ämnar låta er slippa härifrån — det vill säga — jag borde det ej — jag är officer .... Min röst svek mig. Jag förmådde ej säga mera. — Du är officer och du ämnade säga att du skulle arrestera mig. Jag trodde att du blott var läkare. Jag är säker der jag nu är. Det är du som sväfvar i fara; men det skall ej krökas ett hår på ditt hufvud. Gör hvad du vill, men öfverila dig ej, min son. Rys ej tillbaka för att vidröra mig. Låtom oss åtminstone bli ense om hvad som gjort dig uppbragt mot mig. Låtom oss sätta oss. Det är ödet som fört oss tillsammans. Vi skola ej bli afbrutna. Mohun! tillade hon på hindostanska, tillsäg Azimolah, att det skall dröja något innan jag kommer. Bed honom låta vakterna passa väl på, så att de kunna varna oss i fall de röra på sig i lägret. Jag vände ännu hufvudet ifrån henne, men jag gjorde intet motstånd då hon förde mig till soffan och ömt tryckte min hand. — Hvad du har blifvit stor, sade hon. Men du ser olycklig ut? Hon lade sin arm omkring mitt lif och lutade sitt hufvud mot min skuldra; jag höll henne lindrigt tillbaka. — Du stöter din stackars olyckliga mor ifrån dig, ehuru du ej sett henne på så många år. Men låt så vara sade hon med en suck. Jag kan ej helpa det. IIvarföro är du ond på mig? Hvad har jag gjort? Intet svar. — Är det emedan jag ej följde dig till fattigdom och