Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 1

en europå uppgaf hon ett rop, förde handen till sin gördel fattade en pistol och var i begrepp att skjuta då en stämma ropade: — Ers höghet! — det är er son! Hon såg ett ögonblick tviflande på mig, steg framåt och höll lampan tätt intill mitt ansigte i det hon sado: — Har Mohun rätt? Är du verkligen Terence Brady, min son? — Olyckliga moder! Måtte Gud i himmelen förlåta dig. Ja, jag är er son. Jag såg åt sidan, Jag kunde ej uthärda att betrakta henne. Originalet till porträttet — ännu täck och skön, ehuru tiden och passionerna tryckt sina spår på ansigtet — stod framför mig och stirrade på mig. Hon var klädd som en rik och förnäm indier. På hufvudet bar hon en turban, på hvars framsida satt ett spänne af diamanter och smaragder; från turbanen föll hennes rika hår ned på skuldrorna. Hela hennes drägt, ja tillochmed hennes fotbeklädnad strålade af juveler och ädla stenar. — Och skulle vi på detta sätt mötas, min son, efter så många års förlopp? frågade hon inställsamt. Se på mig, Terence! Vill du ej se på din mor? Hvad ondt har jag gjort dig? Skall jag sålunda beröfvas det enda som binder mig vid lifvet, och det första gången jag ser dig? — Jag har sett er förr, min fru, svarade jag. Jag såg er dender natten då ni red in i vårt läger med era röfvare och släpade dea stackars sårade mannen med er bort. Jag vet för öfrigt allt om er. Ja, jag känner ert lifs bedriftor så noga att det svider i hjertat vid blotta