Göteborgsposten – 12 oktober 1868, sida 2

tillsvidare innehar diktaturen, skall antaågilgen icke motsätta sig planen, hvadan det nu kan tagas för gifvet, att för de församlade cortez (riksdagen) kommer att framläggas förslag om utropandet af konung Luis i Portugal till konung äfven öfver Spanien, genom personalunion förenadt med Portugal. Det visar sig redan nu, att de främmande makterna icke skola motstätta sig denna sakernas utgång. Den understödes af Frankrike, skall befrämjas af Italien, likaså af England, om handelsfrihetens principer uppställas såsom gällande, och sjelfva de preussiska tidningarne synas göra en dygd af nödvändigheten och säga, att Preussen icke skall ha någonting emot denna personalunion. Vi skola uppriktigt glädjas, om förhållandena taga denna vändning, och skola deri se ett bevis på, att den pyreneiska halfön är kallad att bli en stormakt, som kan lägga äfven sin tyngd i den politiska vågskålen för folkens frihet och återställa den f. n. onekligen rubbade jemnvigten. Den bekanta blödande nunnan, syster Patrocinio, har nu äfven lemnat Spanien. IIon har flyktat till Frankrike, förklädd till grönsakshandlerska. Några generaler ha häktats, bland dem Zapatero och tvenne andra, hvilka ertappades i Escurial, der de sammanraffsade alla kronjuveler och öfriga dyrbarheter, för att bringa dem i säkerhet. Men eftersom de hade skriftligt uppdrag dertill från drottningen, lät man dem gå, sedan man åter fråntagit dem allt, med undantag at 40,000 fros, hvilka verkligen tillhörde drottningen. Juntan (revolutionskomiteenm) i Cadix har nedsatt tulltaxan med 8:del. En uppgift vill veta, att kejsarens och kejsarinnans af Frankrike porträtter blifvit sönderslitna, under det man på murarne till kejsarinnans moders, grefvinnan Montijos palats läser följande, tryckt med guldbokstäfver på siden: Ned med bourbonerna! — Vi vilja knappast tro derpå. Från Pau berättas, att konung Don Francisco nu börjat morska sig och fordrat, att hans gemåls gunstling Martori skulle afskedas. Men denne förebar, att han var drotningens agent, att han för henne skulle på sitt namn upplånt penningar och ännu behöfde någon tid, för att reda sina affärer; hvarpå den kongl. stackaren åter lugnade sig. De i Madrid boende italienarne hafva till provisoriska regeringen afgifvit en lyckönskningsadress. Regeringen förklarar i sitt svar, att Italien kan vara säkert om Spaniens sympatier och att detta hoppas i det italienska lolket finna en trogen vän af friheten. Italienarne i Madrid hafva ätven öfverlemnat till marskalk Serrano en eklöfskrans, prydd med de spanska och italienska färgerna. Inom de olika stadsdelarne i Madrid skola offentliga lärostolar upprättas, för att genom populära föredrag upplysa folket om hvilka betydande politiska rättigheter, som blifvit detsamma till del. Många qvinnor i Madrid bära i håret och kring halsen band af samma röda färg, som den liberala armeens armbindlar. 1 Samtliga klenoderna i Vår Frus af Atocha kyrka hafva nedsatts i banken. I Agentur Havas läses följande skrifvelse från Madrid af d. 3 d:s, hvars lifliga skildring tvifvelsutan skall med intresse inhemtas at våra läsare: Jag spörjer mig sjelf, hnruvida jag befinner mig i Paris eller Madrid och om jag befinner mig i året 1848 eller 1868. Jag vet det sannerligen icke, ty det skådespel, som här erbjuder sig för mig, är detsamma som det, hvilket uppfördes i Paris år 1848. Jag såg nationalgardet marschera förbi, ett garde i blusar, jackor, trasor; det ropade: Lefve friheten: Ned med bvurbonernal4 Jag såg äfven armåen tåga förbi, och folket ropade: Lesve armeen! Jag såg jemvål en stor stad, som uppgått hel och hållen i virrvarr, sanor, standarer och baner; dekorationer på alla hus, tecken i alla knapphål, glädje i alla anleten, förtröstan i alla sinnen. Ar icke detta Paris från 1848? Det är det fullständigt, men barrikaderna saknas och intet blod har utgjutits. Jag såg visserligen här och der märken efter kulor, men desamma förskrifva sig från 1866 och 1854, hvilket nu är längesedan. Den anblick, som Madrid företer, är den af en högst lycklig stad, hvilken endast är något förvånad öfver, att den så fort besegrade sin fiende. På alla murar lär man: -Ned med bourbonerna! Lefve friheten! Lefve national-suveräniteten!4 och andra dylika inskrifter. Idag egde revyen öfver nationalgardet rum. För att gifra Eder någon föreställning om dess utseende och sammansättning, återkommer jag till det, jag ofvan sade. Det var vårt mobilgarde från de första dagarne i 1848, ofverrockar blandade med tröjor, högst oregelbunden beväpning, men många unga män och derför äfven mycken entusiasm. Jag skyndar mig att tillägga, att deras uppförande hittills varit otadligt; de hålla alla vaktposterna besatta, och polisen utöfvas bättre än någonsin. Myndigheten har anförtrott befolkningen i Madrid 40,000 gevär. I dag defilerade med garnisonens 15,000 man omkring 10 till 12,000 nationalgardister, och festen varade i mer än 5 timmar; defileringen var också på visst sätt dubbel. Man hade nemligen först marscherat förbi den provisoriska rege ringen, hvars medlemmar voro församlade på trappan til deputeradekammarens hus. Byggnaden ligger helt nära hertigens af MedinaCeli palats, hvilket var behängdt med flaggor ofvanifrån nedtill; många tal höllos och blefvo med bifall emottagna. Derpå återvände de frivilliga efter marskalk Serranos ankomst (kl. 15), för att beledsaga segraren från Alcolea, så att ännu omkring kl. 47 Puerta del Sol var full af beväpnadt manskap. Marcskalk Serranos intås var ett verkligt triumftåg. Män