Göteborgsposten – 9 oktober 1868, sida 2

tHvem är ni? Jag är en landsman som ej är långt borta. Vi äro i stor fara. Akta er för brahminen. Ni kan lita på öfverbringaren. Ligg ert svar häri. : D. D. Jag uppgaf ett rop och sprang till Dobson med mitt synd. — Sir Denis Desmond är någonstädes här i närheten, öfverste; läs detta papper, det är hans handstil, jag känner den. Ett par officerare och jag galopperade genom byn och fingo der ögonen på en liten grupp infödingar. Jag igenkände bland dem den gamle indiern som tjenat mig till ledsagare. Två qvinnor och en högväxt man följde dem klädda som bönder. Man kan tänka sig min glädje då jag hörde sir Denis välbekanta stämma. — Friskt mod, Mabel, vi äro räddade — är det möjligt — är ni här, Terence? Mabel förmådde blott uppgifva ett svagt rop: du här Terence, hvarefter hon svimmade Jag tog den stackars utmattade flickan i mina armar. Hon hade rest hela dagen i den brännande solhettan och hennes små fötter blödde. Vi buro in henne i en hydda, gåfvo henne vatten och så småningom kom hon sig. Då sir Denis efter att ha haft ett samtal med Dobson åter kom tillbaka, fann han henne sofvande med sin arm omkring min hals. — Och Mary — er nicce, menar jag, miss Butler? frågade jag.