Göteborgsposten – 8 oktober 1868, sida 1

— Det är mera än vi våga hoppas, sade hon, kom med och gå vid sidan af mig; ifall vi bli hejdade så lät mig svara. Hon gick ut och jag följde henne. Vakten vände sig med orolig min emot oss; men en rörelse och ett ord som jag ej kunde höra lugnade honom. Vi gingo tvärsöfver gården till ett annat hvalf, derefter förde hon mig uppför en trappa till en lång korridor. Derilrån kommo vi in i ett rum, hvarest en brinnande lampa hängde. Min ledsagarinna undersökte på det noggrannaste viggen, öppnade en tapetdörr och förde mig derefter genom en lång gång som var full af dam och spindelväf, tills vi stodo vid en gallerport. Hon öppnade den och vi trädde ut i en vallgraf. — Här är fästningsgrafven, hviskade hon; midtemot är en trappa, på hvilken ni kan komma upp ur grafven. Kryp igenom rören som ni der träffar på; de äro fulla af giftiga ämnen, hvilket visserligen är illa, men likväl mycket bittre än detta, sade hon i det hon pekade tillbaka. Talar ni hindostanska? — Godt; Gå rakt fram tills ni kommer till en stenpalare, som ni under denna klara natt skall kunna se på något afstånd. Der träffar ni en person som skall föra er till ett ställe der ni är i sakerhet för dagen. Om allt går väl kan ni vänta att träffa mig i afton och vi skola då i förening fly till våra vänner; jag är lika olycklig som ni; jag hålles i en svår fångenskap och måste på ett eller annat sätt göra slut derpå. — Mabel Fraser, kära Mabel, nu känner jag igen er