Göteborgsposten – 3 oktober 1868, sida 1

Kyrkogården har en graf mera, lifvet en god och ädel personlighet mindre. Det goda som det sköna är förgängligt här på jorden. Djupt i den kalla mullen hvilar nu det jordiska omhöljet af en ung man, som nyss, blid och kärleksfull, vandrade midtibland oss och hvar han framgick förvärfvade sig kärlek och tillgifvenhet. Doft och klagande tonade i går klockorna vid Ernst Björcks jordafärd, men klar och strålande kastade en glänsande höstsol sitt skimmer öfver hans öppnade graf. Så sprider hoppets milda stråle ljus i sorgens mörka natt, så när lifvets sorgeklockor ringa lyfter sig menniskoanden mot ljuset, genombäfvad af en salig aning om försoningen, återföreningen ofvan skyn. Han är död. Men hans minne lefver. Han är borta. Men hos de många, som nu sörja honom, är han ännu qvar, de bära hans bild som en ljus och klar hågkommelse i sina hjertan. Grafven tager hans stoft, men hans ande — — — t jorden vinkande farväl Så fri, så glad mot ljusets thron sig svingar Med ingen dimma på sin klara själ Och intet stoftkorn på dess hvita vingar. För att vid så unga år kunna lemna efter sig ett sådant minne, måste man vara en ovanlig personlighet. Och detta var Ernst Björck. Hvad han för den stora allmänheten var som Ordets förkunnare, derom vittnade de menniskomassor, som, då hans klara stämma ljöd i templet, fyllde hvarje vinkel och vrå deri, de varma tårar som i går strömmade i detta tempel, då hans stoft fästades vid jorden. Hvad han var som enskild person, som dän, derom vittnar den bittra klagan, som vid