Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 2

en annan Bång angripa mig. Mac Bride, låt den nye läkaren stanna qvar här med en afdelning af manskapet för att uppsamla de sårade. Och nu framåt! Iunan jag visste ordet af voro de andra borta. Rundtomkring mig ljödo klagomål och rop om hjelp; de få infödda soldater, som voro qvar för att hjelpa mig, buro då och då fram en kamrat som lades på bordet i messtiältet, hvarest jag förband hans sår. En timma förflöt; stormen lade sig, åskan var mindre stark, men det fortfor ännu stt blixtra. Då jag slutat mitt arbete, satt jag med hufvudet lutadt i mina händer och tänkte på rysligheten af sådana scener. Plötsligt hörde jag rop och vilda skrik. Det var åe soldater som stannat qvar med mig i lägret. — De komma, sahib, de komma, sade de och försvunno mellan träden. — Hvad är det? ropade jag. — Spring upp på hästen och fly, sahib, var det svar jag fick. Jag lyssnade och hörde hofsolag. — Det är vårt eget folk som kommer tillbaka, sade jag. — Nej, sahib, nej, det är de upproriska, fly, fly! Det kunde ej bli fråga om flykt. Jag famlade mig fram till kanten af den lilla trädgruppen. Det kunde ej längre råda något tvifvel om hvilka de ankommande voro, ty de ödesdigra hvita kapporna lyste i mörkret. (Forts.)