Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 1

ment, som stötte något på det sentimentala, och med afgjord fallenhet för att äta och dricka. — Jag kan sannerligen ej inse hvad ni skall häruppe att göra, sade han till mig, i det han drog sitt stora bruna ansigte med tillhörande mustascher från en väldig mugg öl; men det är just likt dem dernere. Jag kan ej inse någon orsak hvarföre ni ej genast kan anmäla er hos general Potter, som sannolikt går till Auripore så snart vi gjort oss af med de upproriska från Bilelce. Jag kan nog inse att ni önskar göra de raska karlarne i Auripore en handräckning. Jag kunde hvarken äta, dricka eller sofva. Denna eviga väntan gjorde mig nästan galen, men jag hade lyckan med mig. En afton sände min tjocke vän Growl bud till mig att jag nästa morgon kunde begifva mig till Potters hufvudqvarter tillsammans med en officer och en afdelning rytteri som öfverbragt depescher. : — Detta är något annat än det ryska fälttåget, doktor Brady, sade min ungdomlige ledsagare, då vi redo öfver en stor slätt, på hvilken vi ej kunde upptäcka en lefvande varelse; der hade vi dock att göra med civiliserade fiender, här ha vi blott vildar som ej veta hvad skonsamhet vill såga. — Och visa vi skonsamhet mot dem? — Mot de svarta? Nej, naturligtvis göra vi det ej, vi skjuta ner dem som hundar när vi komma dem nira. — Ja, då tycker jag att det är lika mot lika. Hettan hade blifvit starkare under dagens lopp. Den tryckande vindstillan och de mörka skyar, som började