Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 1

ledes; att sastighetsegarne inom staden och förstäderna skulle anmodas att medelst anteckning å upprättar e listor tillkännagifva huruvida de äro sinnade att mot berörde afgift inleda vatten i deras fastigheter, och slutligen att stadsfullmäktige ville uppskjuta ärendet intill dess sig visat, om och i hvad mån inbjudningen till fastighetsegarne ledt till önskadt resultat. Diskussionen börjades af: Hr Iobb som ansåg reservanternas förslag opraktiskt och blott ledande derhän att ärendet åter komme att genomgå en skärseld af betänkanden och beredningar, till stor skada för den finansiela sidan af saken. Då tal. nu förordade antagandet af beredningens förslag, var det ej till förmån för de stora husen i sjelfva staden utan i arbetarebefolkningens i förstäderna intresse. I ett synnerligt varmt och vackert anförande framhöll tal. ur alla synpunkter nyttan och nödvändigheten af att bringa en vattenleding till stånd. Det är egentligen de stora kostnaderna som härvidlag afskräcka, men då vattenledningar öfverallt annorstädes bära sig, så bör man göra sig denna erfarenhet tillgodo. Inga industriela företag bära sig så väl som de hvilka äro grundade på stor daglig förbrukning till billigt pris. Och priset på vattnet blir så billigt, att det tillochmed bör kunna bekostas af sjelfva fattigdomen, Dertill kommer att tidpunkten för upptagande af ett lån nu är gynnsam. Med godt samvete ville tal derför aflägga sin röst för beredningens förslag. Hr J. J. Ekman erinrade om att de beräkningar som uppgjorts i afseende på den årliga inkomsten af vattenledningen ej kunde vara fullkomligt tillfö litliga. Ifall det blir förlust under de första åren, har man alltid utvägar att betäcka densamma, och tillochmed om en något ökad taxering skulle bli följden, så vore dock denna obetydlig mot de stora fördelarne, ty vattnet blefve så mycket billigare för de små husegarne t. ex. på Otterhällan. Tal. erinrade om koleraären 1834 och 1853, samt frågade huru vi under den förlidna heta sommaren skulle kunnat utan vattenledning möta farsoten. Lån, materialier och arbetspenningar skulle bli billigare om företaget nu påbörjades. Om beslut ej fattas nu, trodde tal ej att frågan framdeles skulle lösas, förrän en farsot komme att väcka oss ur vår slummer. Tal. instämde med beredningen, men trodde att man för vinnande af kgl. sanktion borde besluta, att ifall lindrigare kapitalrabatt kunde erhållas, lånet då borde i samma mån nedsättas. Hr Lindström instämde i och formulerade närmare sistnämnde yrkande, samt föreslog att sanktion borde sökas å upptagende af ett lån å 3,200,000 rdr, men att för den händelse kapitalrabatten blefve mindre än beräknadt, lånet då skulle nedsättas med motsvarande belopp. Öfverste Berg gillade beredningens förslag jemte den af hr Lindström föreslagna modifikationen, men framställde ett bemedlingaförslag, hvilket dock sedermera återtogs, hvarföre vi här förbigå detsamma. Tal. trodde att företaget skulle bli billigare än komiten måst upptaga det till. Så t. ex. torde ej expropriationskostnaderna uppgå till de beräknade 200,000 rdr. Hr Renström instämde i rteservanternas äsigt. Beräkningarne voro grundade på förhållandena med Stockholms vattenledning, som nu efter sju år blott gåfve sex procent, oaktadt den kostat mindre än den för Göteborg föreslagna, vore anlagd i en tre gånger så stor stad och hade 50,000 rdrs bidrag af brandförsäkringsverket. Tiden för upptagande af lån kunde bli ännu mera gynnsam än den vore nu, och man borde derföre vänta tills stadens innevånare blefve bättre i tillfälle att kunna bära en sådan utgift. Det vore för mycket att belasta staden med ett sådant lån, då den förat vore skyldig 3812 millioner, Hr Philipsson erinrade att äfven han vore en varm vän af vattenledningen. Tal. visade att man alltid måste förutsätta att en uttaxering bör ske, afven om reservanternas förslag antages, men enligt detta samma förslag kunde man med större säkerhet bestämma huru stor förlusten skall blifva. En fördel med reservanternas förslag vore att användandet af vattenledningen skulle taga större fart och att man i den föreslagna teckningen skulle ega en större garanti. Det vore dock ej meningen att ifall teckningen misslyckades företaget skulle uppskjutas till en aflägsen framtid. Reservanternas förslag innebure ej annat än hvad hvarje enskild man vid ett liknande tilllälle och under motsvarande förhållanden skulle göra. — Om teckningar blott skedde till ett obetydligt belopp, så skulle stadsfullmäktige ej få en svårare ställning till frågan än de ha i dag, då de ingenting veta. D:r Dickson erfor en känsla af nedslagenhet med anledning af reservationen, I 15 år hade tal. arbetat för denna frågas genomdrifvande och trodde målet vunnet, då hinder åter mötte i en formsak. Om vattenledningen, som skulle utgöra kronan på de här