les nödvändig, om icke ett beklagansvärdt tillstånd af osundhet skall när som helst kunna uppstå och sprida sina olyckor öfver staden, isynnerhet i de armodets hem, der olyckan, när hon sig infinner, drabbar hårdast. Det andra alternativet är då ensamt qvar, neml. insändandet af en ny anhållan till K. M:t. I detta hänseende söndertaller ärendet återigen i tvenne afdelningar, hvilka äfvenledes finnas definierade i den nedsatta komitöens betänkande och reservanternas bifogade förslag. Detta senare går derpå ut, att stadsfullmäktige visserligen skola insända till K. M:t nämnda anhållan, men likväl dessförinnan söka att genom utlagda listor och derpå gjorda teckningar få utrönt, huruvida saken redan genast blir af husegarne omfattad med det intresse, att ofta nämnda räntemedel komma att ifrån början bestridas af sjelfva förbrukningen. Detta förslag förefaller oss något opraktiskt. Först och främst är det en möjlighet, att husegarne icke skulle vilja på förhand binda sig och i allmänhet ej egna saken det deltagande, som härtill erfordrades. Om man t. ex., när gasverk här skulle anläggas, gått så till väga, — kan man väl tro, att då det intresse skulle visats för anläggningen, att man kunnat derpå grunda sitt förfarande? Ingalunda. Om nu den föreslagna teckningen icke skulle bli af önskadt omfång, så skulle man ju följaktligt låta saken falla. Detta är likväl icke görligt. Det förefaller oss derför som att man i detta fall ej gerna kan ha något annat val, såframt man verkligen vill saken och ej önskar att genom någon undanflykt komma ifrån den, än att begära rätt till lånets upptagande och öfverlemna åt framtiden de ifrågavarande räntemedlens liqviderande. Det är möjligt, att flera röster skola höjas mot ett definitivt besluts fattande. IIvad man derpå kan vinna, inse vi icke, om ej ett nytt fält för detta envisa intrigspel, som, derför att sjelfva anläggningssättet icke fattats i öfverensstämmelse med en viss annan plan, än den antagna, städse vill resa nya hinder i vägen för sakens gång. Då man ej fått anläggningssättet efter sitt hufvud, motarbetade man det ölverenskomna sättet för bestridandet af vattenledningens ekonomi. Då detta visade sig ej kunna genomdrifvas, vill man nu ha hela frågan uppskjuten till en obestämd framtid, för att derunder söka få det antagna anläggningssättet omkullkastadt, och då reservanternas förslag lemnar utsigt till att få detta uppskof åstadkommet, håller man sig till det. För den någorlunda klarsynte står det temligen tydligt att det mer är frågan RichertLeijonancker, än något annat, som ligger i bakgrunden.