Göteborgsposten – 30 september 1868, sida 1

Kyrkomötet i Stockholm. (Forrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 28 September. Man kan icke tillvita kyrkomötet hvarken brist på arbetslust eller på arbetsförmåga. Utskotten arbeta med stor ifver och följden deraf är, att en väldig massa betänkanden ligga till behandling på bordet. Kyrkomötet är ock flitigt tillhopa och sammankomsterna äro ganska långvariga. Villigt medgifves, att mötets medlemmar kunde yttra sig kortare, och möjligen kunde ock ett färre antal yttra sig; men då obegtridligt är, att de aldra flesta frågor, som mötet, har att behandla, äro af stor vigt, och nödigt är att de blifva fullständigt utredda, så går det aldra minst an för kyrkomötet att så raska på, som det stundom sker vid riksdagen, der man för öfrigt också yttrar sig ganska vidlyftigt, ofta företrädesvis vidlyftigast i de relativt obetydligare frågorna, mon der man tillika, om och när en fråga det ena året afgöres uppåt väggarne rasande, lätt tröstar sig med att betisen kan repareras året derpå. Men den trösten eger man eji kyrkomötet, hvilket endast sammanträder hvart femte år. Hvad som emellertid obestridligt synes vara klandervärdt, är att nya motioner väckas då tiden för kyrkomötets upplösning är så nära för handen. Ännu i Lördags väckte hr hr Ola Boson Olsson en motion om biskopsembetenas successiva indragning. Den hade både bort och kunnat väckas vid mötets början, och om den än sannolikt af vederbörande utskott blifvit afstyrkt, så hade den likvisst af en respektabel minoritet inom mötet blifvit förordad. Men nu kommer den ungefär som jäst i ugnen. Mötet har nemligen redan med stor enighet antagit ett förslag, mot hvilket hr Ola Boson Olsson tiske uppträdde, — att domkapitlen böra reorganiseras och i den syftning att biskoparne skola fungera såsom ordförande i domkapitlen. Detta beslut kan ej bringas till verkställighet om den Olssonska motionen antages, Troligen har icke hr Olsson dertill reflekterat, då han renskref eller underskref motionen, dervid sannolikt endast det föresväfvade honom, att han skulle åstadkomma något, som ingen annan kunde göra efter. Särdeles tillfredsställande är den enighet, hvarmed mötet uttalat sig för en förbättrad prestbildning. Otvifvelaktigt är det af stor vigt att de, som vilja egna sig åt prestembetet, åläggas att förvärfva sig dertill erforderliga kunskaper, ty endast derigenom är det möjligt att presterskapet kan tillvinna sig anseende bland folket. Höjes prestbildningen, så kan det blifva möjligt, hvad som torde kunna anses som önskvärdt, att religionsundervisningen skiljes från folkskolan och öfver