Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 2

hvarest cognac tyckes vara det förnämsta näringsmedlet. Så stöter man på en glad hufvudstad, hvarest räkningarno i messen äro stora och hvarest baler, sällskaper, teatrar och sold äro nödvändigheter. De bengaliska tigrarne äro nu på väg till China för att beskydda handeln der; de härdade gamla solbrända soldaterna, som sleto så ondt på Krim, längta efter nya segrar och glädja sig öfver utsigten att få plundra ott tempel eller en stad, och de unga soldaterna som brinna af begär efter äfventyr, band och medaljer äro likaledes vid ypperligt lynne. Vår förändrade bestämmelseort hade blott väckt min harm. Mitt lifs hufvudföremål var att komma till det land, som inneslöt allt mitt hopp och all min fruktan, och hade jag kunnat ana att vi ej skulle komma till Iadien, så hade jag straxt tagit mitt afsked. Nu var det för sent. eTriton gled långsamt fram öfver böljorna för den smula vind som ännu var qvar af en frisk bris, hvilken drifvit oss framåt under de sista dagarne. Kapten Tadger, en undersätsig liten sjöman, stod på däcket och betraktade solen genom en något gammal sextant, under det hr Brittles, den svarthårige förste styrmannen, iklädd en snöhvit rock, var på samma sätt sysselsatt med tillhjelp af ett splitternytt instrument. Då de två sjömännen konfererat och gjort sina beräkningar frågade en af officerarne: — Hvar äro vi nu, kapten? (Forts.)