Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 1

frågor hvarföre hon trodde att Mary tyckte om mig. Rose kunde ej uppgifva något vegentligt skäl hvarföre hon trodde det. ÅHon anmärkte att Marys ögon alltid strålade när det kom goda underrättelser från mig. Då jag låg sjuk i Lough-na Carra hade Mary varit mycket olycklig och hade för en tid nästan rent af glömt Mabel Frasers försvinnande. Huru lyssnade jag ej till hvarje ord som Rose Desmond yttrade! Jag grubblade öfver dem, jag bedömde dem ur alla möjliga synpunkter, men resultatet blef att jag ej vågade tro på dem. Rose var ej lycklig. Desmond höll mycket af henne och var stolt öfver hennes behag och skönhet, men hon kunde ej tillsluta ögonen för hans svagheter. Tillintetgörandet af hans framtida förhoppningar smärtade henne djupt, och för en stolt natur som Geralds var det härdt att sjunka så djupt i alla sina vänners ögon. — Jag borde ej ha gift mig med honom, sade Rose; jag hade ingen rätt att utsätta honom för fara. Hans kärlek lät honom glömma allt för min skull; jag skall aldrig förlora honom ur sigte och kan åtminstone dö för honom. — Huru kan ert giftermål med major Desmond utsätta honom för fara? — Jag är rädd för min bror, Maurice. De Lancey har omtalat för honom Geralds uppförande och han skall ha biifvit ursinnig. Han har tillskrifvit mig att rysligt bittert bref. — Olycklige Maurice! Hvar han kan slå ett slag mot England, der vill han göra det, säger han, tilldess han ej förmår lyfta sin arm mera. Slutligen nalkades den dag då vi skulle lemna Malta,