Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 1

skulle ha varit ett äktenskap, bästa Rose, som hvad båda partierna angår skulle ha kommit till stånd endast på grund af högre befallning; Gerald kunde ej afslå att gifta sig då hans onkel befallde det, ty han var alldeles beroende af honom. Han var i skuld, han fruktade en så oförsonlig mans vrede, han vågade ej uppenbara sitt hemliga giftermål med dig; hvad mig sjelf angår, så förklarar jag härmed att jag aldrig älskat Gerald, men onkel Denis förberedde mig på att jag skulle anse honom som min tillkommande brudgum och det var ej långt ifrån att vi blifvit gifta utan att ha någon böjelse för hvarandra, ja i trots af att vi hvardera i sjelfva verket älskade en annan. — Sade Mary det? — Ja, det gjorde hon och på fullt allvar. — Och frågade ni henne ej, bästa mrs Desmond, hvem denne andre var? — Jag förmådde ej säga mera. — Jo, visserligen; men Mary smålog blott och sade: Det är en hemlighet, Rose, liksom ditt giftermål i det lilla kapellet — det är en gammal flamma, men jeg tänker ej att han någonsin skall få veta det. Jag frågade nu Rose Desmond om hon ej kunde gissa hvem det var. — Jo, svarade hon, jag är viss på, herr Brady, att Mary tycker om er. Jag lemnade henne förtörnad — Rose gjorde uppenbart narr af mig! Derefter gick jag tillbaka igen; jag gjorde nästan slut på hennes tålamod genom att upprepade gånger fråga hvad Mary egentligen sagt och huru hon såg ut då hon sade det. Jag plågade henne hundra gånger med