Göteborgsposten – 26 september 1868, sida 2

Av SYD SRASMVS SS IALL 1 nuVvUuUdUY AA BUN PV Sh han skulle taga döden af misshandlingen, förklarade han, att han med fullkomlig visshet igenkänt ofvanvämnde A. Pettersson såsom den, hvilken begått våldet, och denna uppgilt ville han vidbålla, äfven om detta skulle vara hans sista stund. Såsom bevis på huru redig han var, anfördes, att då hans hustru kom till vaktkontoret, bad han att man icke måtte släppa in henne, på det hon icke skulle bli skrämd, och då hon sedermera fick komma in, när man aftvättat blodet, sökte han trösta henne med att det ej var så farligt. Ännu kl. 11 f. m. var han på sjukhuset fortfarande vid sans. Enligt läkarebeviset hade Anderberg af bofven erhållit icke mindre än fem bål i hjessan och omkring ögonen. Ett af dessa hål var 2 tum långt och gick, liksom tvenne af de öfriga, in till benet. Vid bögra örat hade han en större svullnad. En stund efter läkarebesigtningen trängde blod ut genom ena örat och ögat. A. Pettersson, som blifvit bäktad och-i poliskammaren var inställd, förnekade helt och hållet att ha begått brottet. Det är en karl omkring 30 år med mörkt hår och elakt utseende. — Han förklarade att han gofvit hela esternatten i Thorsdags. Åklagaren poliskommissarien C. Luttropp, sramställde nu hvad som talade emot den anklagade. Denne hade till en början förklarat att om han råkade den svarte f-n (Anderberg) på tu man hand, så skulle han knäppa honom. Porten till det hus der Pettersson bodde och der han har sin butik, hade, såsom osverkonstapel Andersson anmärkt varit stängd föregående afton; då öfverkonstapeln och Anderberg kl. 24 på morgonen gingo förbi densamma var den ännu stängd men då öfverkonstapeln några minuter senare vände tilibaka efter att ha lemnat Anderberg på stationen var porten öppen. Icke en halstimma derefter hade öfvervåldet redan blilvit begånget. Då öfverkonstapeln och Anderberg vid nyssnämnde tid gingo förbi Petterssons bostad sågo de att han hade sitt ljus tändt, men då de började tala högt, släcktes det genast. På stället der angreppet skett låg en kantig sten, just en sådan som enligt all anledning förorsakat Anderbergs sår och hvars ena kant fullkomligt passade in med ett af såren. Denna sten var blodig och vid densamma klibbade menniskobår. I portgången till det hus Pettersson bodde syntes en sten ha blifvit uttagen ur stenfoten — helt nyss att döma af det på marken qvarliggande färska murbruket. I den bildade öppningen passade den hittade blodiga stenen fullkomligt. Ganast efter det mordförsöket — ty något annat kan det knappt kallas — blifvit bekant, afsändes öfverkonstapel Andersson jemte konstapeln Hagman och extra kenstapeln Andersson att afhemta Pettersson. Oaktadt ofverkonstapelnetillkännagaf att polisen fordrade inträde och så häftigt bultade på dörren, att folk i andra våningen öppnade fönstren och frågade hvad som var på färde, så visade dock icke Pettersson någon benägenhet för att öppna. Ösverkonstapeln satte derföre vakt kring huset. Vid sextiden rullade Pettersson upp gardinerna och öppnade olboden. Ösverkonstapeln gick nu in åtföljd af de båda nämnde konstaplarne. Vid deras inträde skiftade Pettersson färg och började märkbart att skälfva. Ösverkonstapeln knäppte nu upp skjortärmslinningen på Petterssons högra arm, hvilken dervid ytterligt darrade. Nästan rundt omkring armen och långt uppåt densamma, men mest på dess inre eller undre sida syntes nu blod. På tillfrägan, hvad detta vore, svarade Pettersson att det blott var smuts och sökte att aftorka flackarno mot sina kläder. Han förhindrades dock derifrån. Skjorilinningen var äfven ganska blodig. Man anställde undersökning i Petterssons bostad efter de kläder ban begagoat, Bland en hög af andra kläder (han lånar på pant) hittades en mörk rock, hvilken af Anderberg igenkändes som den, hvilken af Pettersson vid tillfäliet begagnats. Denna rock var mycket blodig dels framtill, dels afven på ryggen, der Anderberg fattat tag i hoaom för att hålla honom, medan han letade efter sin battong. Tillochmed under rockkragen syntes märke efter, såsom det tycktes, ett blodigt finger, hvilket märke förmodligen uppkommit på samma sått som blodmärkena på ryggen. Rocken vär litet suktig, ty det regnade något, då våldet föröfvades. Elodsläckarne kändes fuktiga, men hade, såsom det synteg, blifvit torkade på det sätt att en del af tyget gnidits emot en annan. En Pettersson tillbörig väst hade synbarligen blifvit tvättad och var ännu våt, men spar af blodfläckar syntes detta oaktadt. Hans hatt, som först efter mycket sökande anträffades i en källare, bakom en bop porterbuteljer, och hvilken han medgaf sig ha begagnat qvällen förut, var äfvenledes något våt af regn och pa densamma syntes pågra ditstänkta bloddroppar. Tillocbmed en löskrage, som man hittade hos honom, var blodig. Vid polisförhöret förklarade P., att han ej haft den blodiga rocken på sig på tre månader. Förmodligen tyckte han att detta plagg var för mycket betäckt af blod (hvilket trängt igenom tyget) för att han skulle kunna förklara denna omständighet liksom han förklarade de öfriga. Emellertid åtog öfverkonstapel Andersson sig att bevisa, det han äfven senare begagnat denna rock. Huru blodet kommit dit kunde P. ej förklara, men möjligen hade hans bodgosse, som begagnat rocken att breda öfver sig under nätterna, på något sätt satt dit fläckarne. Denna uppgift hade dock bodgossen förklarat vara osann. Hvad beträffade de på hans öfriga klader befintliga blodfläckarne påstod han att de ditkommit, då han en gång i början af veckan hade näsblod, medan han satt och tappade öl. Blodet på armen hade han fått derigenom att ban strukit sig om näsan; men då ban uppfordrades att göra om denna rörelse för att visa huru blodet kunnat komma på den plats der det satt, förmådde han det icke. Det är också, såsom man lätt vid ett försök finner, hardt nära omöjligt att i en dylik kasus torka s g om näsan, så att blodet kommer på inre sidan af armen. Hans benkläder voro, icke blodiga. Om, som han säger, han fått en häftig näsblod medan han tappade öl, borde blodet väl först ba runnit ned på dem. Handelsen lärer väl varit, att Anderbergs kappa upptagit den blod, som eljest möjligen runnit ned på Petterssons underklader. Han pästod att han, när öfverkonstapeln Andersson och de tvenne polisbetjenterna inträdde hos honom och sräga blef om hvad han hade på armen, genast yttrat att det var nåsblod. Detta förnekades dock af dem, hvilkas vittoesmål till alla delar stämde ölverens med hvarandra, Orsaken hvarför han ej velat öppna då det bultades på bans dörr, oppgaf han vara den, att han ej vågade öppna för polisen, som förut stämt honom derforo att han haft öppet i olaga tid. Att han hört det tillkännagifvas att det just var polisen sjelf som ville in, förnekade han på det bestämdaste