Göteborgsposten – 25 september 1868, sida 2

Poliskonstapeln Aulin träffade UHedenskog två gånger den ifrågavarande natten, första gången utanför Sallbergs krog, då H. var tillsammans med art. Flod, cch omtalade, att de häktat en karl åt polisen. De hade då skilts åt vid elfvatiden. Andra gången de träffade tillsammans var på Husargatan omkr. kl. half 2, hvarefter de samtalat ungefär en timma, Aulin kunde ej säga, hvarifrån H. då kom. Husaren Ljungqvist berättade, efter aflagd ed, att han modsoljt sina kamrater och artilleristerna, då de från exercisheden tågade till Landalabergen. Ändadarnålet med detta tåg var, säsom L. förklarade, att slåss, ifall de blefvo tilltalade. Emellertid skulle allt den gången aflupit fredligt, och de voro redan på återväg från Landalabergen, då de midtför Hagakyrkan fingo höra rop derifrån. De gingo då tillbaka dit. Sedermera ämnade de gå 8 mma väg tillbaka, men Lundgren föreslog en annan, hvilken följdes, Den sistnämude och Göthe — dessa båda jemte en tredje obekant person voro de enda civila som medföljde — bade erbjudit sig att gå som ett slags förpost och skulle ge signal, ifall något blefve på färde. Signalen bördes från ett bus i Albostaden, och snart var hela styrkan der. Det skulle då, efter Ljungqvists uppgift, redan varit slagsmål i gång i detta bus, Husarerna lade sig bakom en vall, man såg genom fönstret en qvinna vända sig mot några personer och bedja om förskoning, man rusade in för att afstyra våldet, men når L. och de öfriga kommit in, slogos dörrarna till forstugan igen. L. vände då tillbaka, hvarvid hen såg Lundgren lyfta upp Gothe till fönstret, så att denne kunde krypa in och sedan sjelf krypa efter. En person såg L. komma ut genom fönstret. Omkr. 80 artillerister hado varit med. Hvarken Hedenskog eller Lagergren voro närvarande. Husaren Kennedy hade ej hört någon tala om att slåss, då man begaf sig till Landalabergen. K. uppgsf äfven att det varit Lundgren och Göthe som fört dem till huset N:o 104 i Ahlbostaden. G. hade der genom fönstret sett en karl stå öfver ea annan med en butelj i handen och hö:t honom säga: vill du ej tiga, slår jag ihjel dig, Han bade då uppmanat allesammans att rusa in för att köra ut dem. En person kom emot dem i porten och bad att man ej skulle rört honom; ban vore värd på stället. Härpå hade K, svarat, att om han gömde sig skulle ingen röra honom. Karlen gick då uppför trappan. Sedan kom en qvinna oeb bad K. liksom Wahlberg skena hennes man K. följde henne ut i porten. Såg då Göthe gå in genom fönstret biträdd af Lundgren, men såg ej om L. sjelf gick in. Under tiden fortgick slagsmålet. En person klädd i hvita byxor var med, men K. kunde ej säga om det var Brun. Angåenåe Brun berättade ban för öfrigt, att då de på Landalabergen mött en gammal man och Lundgren då yttrat: gå undan, denne skall jag klappa om, hade den person som var klädd i hvita byxor (antagligen Brun, enär ingen så klädd person mera funnits i sällskapet) förhindrat att någon våldsamhet begicks. Denna uppgift förnekades af Lundgren, hvilken sade att Göthe var den som tält denna hotelse. Ålven Kennedy uppgaf att Hedenskog och Lagergren varit frånvarande. Såväl K. som Ljungqvist förklarade att inga husarer varit inne i huset N:o 104. De visste oj hvilka som varit der. Af artillerikonstapeln Svenssons vittaesberättelse lät det som han åtföljt de andra mera för att åse hvad de soretoge, än för att sjelf deltaga deri. Han sade sig ha gått ett stycke efter de andra. I Landalabergen blefvo ett par civila personer öfverfallna. En af dessa, som troligen låg och sof, fick flera slag tills han började skrika. Svensson gick då fram och afstyrde våldet, men kunde ej so hvem som stod närmast Då de kommit till huset n:o 104 stodo åtskilliga personer derutanför och förde oljud samt gingo in i nämnde hus innan någon af de andra hunnit dit. Svensson såg äfven genom fönstret don omtalade karlen med buteljen, hörde hotelsen och såg äfven en qvinna som sökte medla fred. (Hustru Andersson förklarade att det ej varit något vidare oväsende der inne, än då hennes man visat ut ett par personer). Svensson sade sig först ej ha igenkännt någon enda af vällokapet, ehura hans egna kamrater voro så talrikt representerade. Slutligen medgaf han, synbarligen motvilligt, att han sett och tillochmed samtalat med Brun. Aktor begärde, då Svensson slutat sitt vittnesmål, att denne skulle hänvisas till sin själasörjare. Dessutom yrkade han ansvar på husarorna Sjöstedt, Holmqvist, Schön, Munkberg och Åberg såsom delaktiga i våäldsamheterna d. 15 och 16 Aug. samt anhöll att få målseganden J. Andersson, hvilken afstod från sina anspråk såsom mälsegande, hörd såsom vittne, hvarjemte han begärde uppskof för vidare bevisnings sorebringande. Brun anhöll att få komma på fri fot, hvilket bestreds af aktor. Krigsrätten förklarade att målet skulle få anstå till d. 8 Oktober, då det åligger de tilltalade at: vid hemtningsäfventyr infinna sig. Hasaren Wahlberg och artillerikonstapeln Svensson hänvisades till sina själasörjare för att undervisas om edens vigt. Krigsrätten förklarade ingen vidare anledning förefinnas att hålla Brun häktad, utan tilläts han komma på fri fot.