Göteborgsposten – 24 september 1868, sida 2

— Känner du denne prest, Gerald? frågade sir Denis; hvad menar han? Presten drog förhänget åt sidan och blek och allvarsam stod Rose Prendergast framför oss. — Oh, Gerald! älskade Gerald! ropade hon, huru har du kunnat uppföra dig på detta sätt mot Mary och mig? Mary, min älskade Mary, förlåt mig, förlåt mig, jag är Geralds hustru. — Ja, major Desmonds hustru, mina herrar, återtog presten. Jag önskade ej denna förbindelse, men jag har sammanvigt dem och har bevisen derför. Sir Denis tog Marys arm; den lilla skaran framför altaret stod i stum förvåning och vår prest tillslöt sin bok. — Förhåller det sig så som denne herro uppgifver, Gerald? frågade sir Denis sakta, men med ett förskräckligt uttryck i sitt ansigte. Är du gift med denna unga qvinna och har du vågat att begå en sådan förbrytelse — det är otroligt — se upp och svara mig — hvarför talar du ej? — mina herrar, jag ber att ni draga er litet tillbuka — tack, bäste Bates, tack! Rose Prendergast hade fallit ned vid Geralds fötter, men den franske presten reste upp henne, och hon stod nu lutad mot honom och stirrade på Gerald. — Onkel, stammade han, jag har uppfört mig illa, men ej så illa som du tror. Jag kan gifta mig med Mary. Ja, Rose, fortfor han och vände sig förtviflad mot henne, låtom oss tillstå det, det var ej något laggiltigt äktenskap. Du är katolik och du visste att jag var protestant. Oh, Gud! haf förbarmande — Terence, oh, Terence! hjelp