Göteborgsposten – 21 september 1868, sida 1

Pattikonserterna äro förbi, hr Ullman och hans sällsynta musikaliska fyrväpling äro redan på väg till hufvudstaden för att skörda nya triumfer, endast minnet är qvar af de flygtiga högtidsstunder, som vi nyss upplefvat, och nu återstår endast att tacksamligen inregistrer adenna cause musicale cslebro i våra tideböcker. Ty något annat, någon kritik kan här knappast komma i fråga, det är med hvarje fulländad ädel konstskapelse som med Apollo di Belvedere aller Raphaöls Madonna, den menskliga anmärkningslustan böjer ödmjukt sitt hufvud för det fullkomliga, för konstens gudomliga majestät. Och sannt konstnärligt var allt, eller åtminstone nästan allt som erbjöds oss under dessa båda oförgätliga konserter. Man har velat anmärka att det är nästan :ör mycket att på en afton höra 10 å 11 nummer god musisk förträffligt utförd; men ett sådant påstående förefaller ungefär lika absurdt som om en utfattig och hungrande menniska skulle säga åt den som helt plötsligt förde henne fram till ett under läckra rätter dignande bord: Ursäkta, men var så god och tag bort några af de der rätterna, jag skulle möjligen kunna komma att må illa at för mycken välfägnad! En dåre den som klagar öfver för mycket af det goda, hädanefter tå vi, Gudi klagadt, nog en tid bortåt lefva på rama musikaliska husmansatt icke säga fattigmans kosten! Första konserten inleddes med Beethovens herrliga Kreutzer-Sonat, hvars första sats något stördes af det oupphörliga slamret i dörrar och bänkar från den del af publiken som råkat komma en emula ester sin tid, men redan i andra satsen greps man af en aning om, hvilken oskattbar konstnjutning som förestod och dess smältande toner afhördes med nästan andlös förtjusning af dena publik, som från golf till tak fyllde salongen. Den åska af bifall som följde derpå var inledningen till den fullständiga orkan af entusiasm som sedan ohejdadt rasade under attonen. VWieuztemps öfverlägsna violinspel lefver ännu i friskt minne hos hvarje musikvän sedan hans första konstresa i Sverige, och det var med uppriktig glädje man förnam att åren icke inverkat på denna rikt utrustade konstnärsnatur, att hans föredrag tvertom tilltagit i skönhet, i upphöjd ädelhet. Det är med Vieuxtemps som med den genialiske, grundligt bildade retorikern, han föraktar den klingande, men meningsfösa frasen, det är det kärnfulla i hans perioder, det rena i hans föredrag, som hänför och värmer, hans spel kan derföre liknas vid den klara källan, som väller fram mellan blomsterprydda stränder, de af stormens ande sönderslitna nattsvarta molnen se vi icke gerna återspeglade deri, skönast ter hon sig då dagens klara sol eller nattens milda stjerna skåda sin bild i hennes glittrande våg. Såväl efter sonaten som efter utförandet af konstnärens egen briljanta komposition Ballad och Polonaise uttryckte också publiken sin beundran och sina sympatier för den snillrike konstnären. Till erkänsla spelade denne utom programmet en liten täck fantasi öfver, om vi ej misstaga oss en böhmisk folkmelodi. Redan i Sonaten hade allmänheten klart för sig, att den uti hr Alfred Jäell fått göra bekantskap med en pianist af första ordningen. Om man i denna icke kunde skänka nog beundran åt det fulländade sätt, hvarpå han i sin mån bidrog till att göra utförandet af densamma till ett mönster af konstnärlig helgjutenhet, grep han formligen publiken med storm, då Händels variationer likt en flod af musikaliska perlor runno fram ur den fulltoniga, präktiga Erardska flygeln — ett instrument värdigt en sådan konstnär. En sådaa egalitet och afrundning i tonen, smak och elegans i föredraget, en sådan mirakulös drill ha troligen aldrig här varit hörda, åtminstone icke i högre grad utvecklade. Chopins verldsbekanta C-durs Vals spelade han con amore och var man härvid i tillfälle iakttaga att de anmärkningar, som gjorts mot en annan konstnär, d:r G. Satters, hastiga tempi i vissa af Chopins kompositioner varit obefogade, ty hr Jäells föredrag vittnade om samma uppfattning. För toenno sådana auktoriteter torde dock dilettantismens koryfeer få böja sig. Den förtjusta publiken ropade under bifallsjubel in sin nye gunstling och denne tackade med några briljanta Variationer öfver marschen ur Tannhäuser. I förbigående sagdt ha vi ännu aldrig sett en pianist med ett så orubbligt lugn utföra de mest fingerbrytande saker. Han sitter framför sin flygel och strör ut sina ovärderliga konstskatter lika småtrefligt och gemytligt som sutte han i nattrock svept, med toffeln uppå foten framför en sprakande eldbrasa och knäckte nötter i skumrasket. Publiken tycktes också, vi upprepa det, med skäl ha utkorat den jovialiske artisten till sin synnerlige gunstling. Dessförinnan hade den dock fått egna sin hyllning åt miraklet inom sångens verld, åt Carlattfa Patti Vi tilltro oss inka att banna