Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 2

sPattikonserterna i Köpenhamn, bedömda af Erik Bögh. (Efter Folkets Avis). Förr i verlden, det vill säga i den glada forntid, då man hvarken kände till jernvägar eller ångfartyg, xaslysning eller vauenledning, chignoner eller krinoliner, då var det en så epokgörande tilldragelse, när en utländsk sångerska gjorde en upptäcktsresa till Köpenhamn, att man indelade sin tideräkning i två delar: tiden före och efter mille N. N. var här, alldeles som en föregående geueration hade sagt 4sore och -ester! det engelsmännen voro här. Och virtuoser kände man endast till af namnet; visserligen bade man hört talas om ett vidunder, som hette Paganini, men ban blef nästan betraktad som en mytisk person, som en d:r Faust eller Albertus Magnus! Och nu, huru forändradt! Nu förgar knappast någon säsong, då icke Köpenhamn gästas af flera konserterande verldsberömdheter, ja, det kan nästan kallas för otur, om man kommer till staden på en tid, då icke en eller annan virtuos namn prunkar på a sischerna. Nu för tiden är det icke nog med att vara en konstnär af första rangen, man måste vara den förste i sitt slag och till och med detta är ändå koappast nog: nu bör man helst vara en non-plus-ultra duplett eller triplett, när man vill ge konserter. För 50 år sedan betraktade den musikaliska verlden i musikens hemland det som något oerhördt olverdädigt, då Paganini och Lipinski gåfvo sina sg k. dubbelkonserter. Nu sa vi Pattisk-JaellskVicuxtempiskGriitzmacherska qvadrupelkoaserter, med Trencka på köpet — allt att intagas på en gång, Ja, nog kan publiken fiona sig i hr Ullmans lukulliska musikservering, men hvad skola vi stackarg recensenter säga om en slik fyrdubbel utskrifning af superlativer? Vi äro starkt frestade att förklara oes bankrutt, ty hela vårt förråd kan knappast förslå för en af de fyra, dock hoppas vi att med en af röden betingad strävg sparsamhet kunna slå oss igenom. Vieuktemps slippa vi billigast ifrån, ty honom ha vi redan en gåog för längesedan behandlat och vi kunna derföre i dag ammansatta vårt erkännande af hans vidunderliga färdighet och makt öfver violinen i denna enda punkt: ban har full rättighet till all beundran, som publiken kan prestera, efter att i Wieniawski ha hört den mest genialiske och i Joachim den mest klassiske af alla samtidens violinvirtuoser. Grätzmacher är, såvidt vi kunna påminna ose, den mest tilltalande violoncellist, som vi någonsin bört. Han förenar Servaiss fulländade herravälde öfver instrumentet med den sympatetiska ton, som utmärkte kellermans spel, men är fri från den forres kyla och den senares grätmildhet. Vi ha aldrig från en violoncell hört så vacker sång, som den han förmår framkalla, Att en eller annan af de många pianister, som besökt oss, öfvergår Jåell i en eller annan punkt, kan vara möjligt, men säkert är, att vi, efter att ha hört honom, icke äro i stånd att ur minnet framdraga något pianospel, som bekräftar denna möjlighet. De tonkaskader, som han framtrollar, är nästan omöjligt att kunna tänka sig annat An som en enda massa och likväl hör man tydligt, att de bestå af lutter enkla droppar, hvilka alla äro lika runda och klara. Om man under hans föredrag af Händels variationer ett ögonblick sluter till ögonen, kan man omöjligt tänka sig den, som framkallar dessa toner, annorlunda än som en skön, sylfidisk ungmo och när man så öppnar dem igen och ser att det är en liten, fyrkantig mansfigur, nästan lika tjock som han år lang, så år man anau böjd för att tro sina öron bättra än sina ögon. Näst Carlotta Patti är han obestridligen den af de fyra, hvars prestationer äro mest hänryckande och den, som vinner största anparten af bisallet. Och nu Carlotta Patti sjels! Eno skam är det för den, som suddat till det afskyvärda kontersej af henne, som man bängt upp i alla butiksfönster här i staden och på hvilka hon sungerar som skylt för ÅPattikonserterna. Det är utan tvifvel framalstradt af en bartist, som är van att måla jätte-ormar och krokodiler i ofvernaturlig storlek att hängas som lockmat utanför menagerierna! Då vi nu en gång hade inpräglat detta mästerstycke i vårt minne — och under den sista månaden ha vi omöjligen kunnat undgå att få se det flera gånKer om dagen — ville vi alldeles icke kännas vid det täcka originalet, då hon trädde fram på scenen. Vi kunde omöjligen tro annat än att det var en dotter eller eu u 2ce till sångerskan, men när hon så började att sjunga, fingo vi tillräckligt bevis på hennes identitet och nu frestas vi att förklara olikheten på så sätt, att en eller annan af sångerskans hedervärda tanter gjort sig det omaket att sitta för målaren. M:me Girardin definierade en gång den ryktbara sångerskan Alboni som en näktergal, innesluten i en elefant. Har br Ullman måhända begaguat elesanten till skylt, på det att näktergalen ännu mera skulle öfverraska publiken? Vi vilja råda honom till att makulera hela den resterande upplagan af dettae konststycke, ty det vilscleder publikens förväntningar. Ty tack vare detta bereder man sig säkert på raka motsatsen till hvad man får höra. Man väntar sig en robust amazonstämma och så får man istället en sing, som är så öfver all beskrifning elegant och täck, att den synes framtrollad genom ett mellanting af en nåktergals och en sopransängerskas röstmedel. De öfversta regionerna af Carlotta Pattis sång kurna icke förliknas med något, som vi hört af andra sångerskor, det klingar som musik från något okändt, underbart instrument. Vi ha varit i tillfälle att genomläsa flera recensioner af buttra tyska musikreferenter, de der — ögonskenligen förbittrade på hr Ullman och hans arrangementer — göra sig all upp änklig möda för att reducera hans Sola-donna till så små dimensioner som möjligt och resultaterna af deras lärda ashandlingar gå ut på att bevisa, att bon endast skulle vara eopranvirtuos, icke egentliz sångerska eller med andra ord: att bennes sång blott vore konstig, icke konstnärlig. Att dessa herrars distinktioner kunna vara mycket konstiga, vilja vi alldeles icke bestrida och det är nog möjligt, att de ha rätt i, att Carlotta Patti icke skulle kunna sjunga det eller det lika så gripande och rörande som Fräulein Den-och-den, men hvad i all verlden har publiken med den saken att göra? Är det ett fel hos flöjten, att den icke kan frambringa samma barmonier som orgeln? Publiken has 4 aAandact kanna mit får oftt hära nå dat han Lb oRn