Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 2

och han dog sin föresats trogen. Medan diplomaerna arbetade smög tiden fram med blytunga fjät. Gerald Desmond, som blifvit sänd till Kertsch efter sin hemkomst från Bosphoren, fick ett annat sår i en skärmytsling med en afdelning ryskt kavalleri. Det var ej farligt, men det gjorde honom otjenstbar, så att han ånyo lades på lasarettet, der jag ofta hade tillfälle träffa honom. Hans sår läktes blott långsamt, men han ville på intet vilkor resa till Scutari. En gång då jag erinrade honom om hans förestående giftermål svarade, han mig på ett sätt som påminte om hans gamla stolthet och som uppkallade vredens rodnad på min kind: Hvad angick det mig? — Hvad? Tillika med freden kom äfven den tilldragelse jag så länge sökt göra mig förtrolig med. Mitt regemente förberedde sig på att resa till Malta för att derifrån afgå till Cap; men jag kunde ej undvika den grymma vänlighet som inbjöd mig att vara närvarande vid den för mig så sorgliga tilldragelsen. . Det var vår sista vecka i Balaklava. Jag steg tidigt upp och gick till lasarettet. Sjön var full af hvita segel och mot himlen sågos ångfartygens rökpelare på alla sidor; till öster och vester, till norr och söder bortfördes den menniskomassa som så länge befolkat högslätten och de skoglösa sluttningarne. På vägen hem kom jag att gå förbi den lilla kyrkogården. Jag gick ditin. En qvinna, klädd i sorgdrägt, knäböjde framför en marmorskifva, under det två små barn vid hennes sida betraktade henne i tyst förundran. (Forts.)