Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 1

————————————— ningar till deltagande tillströmmade i en oupphörligt växande skala. Ju nårmare den vigtiga dagen kom, alltmera upptogos sinnena af de blifvande sestlighetarna, hvarom snart de kolossala affischerna visste att sorkunna de närmare detaljerna. Litet puffning får det lof att vara med i spelet naturligtvis, annars är det icke roligt; men om det uppgjorda programmet E höll ordagrannt allt hvad det lofvade, foljdes det dock temligen ordentligt och utan att det ringaste skäl till klander eller reklamationer föreföll. Visserligen upptog det t. ex. 6,000 extcutants4, men efter en noggrann hopsummering befunnos ej fullt 5,000 inskrifna, och som en del föreningar helt och hållet uteblefvo och andra infunno sig i mindre antal än de uppgifvit, torde det verkliga antalet reducera sig till mellan 3 å 4 tusen, men redan det är ju en rätt aktningsvärd siffra, representerande inemot 150 olika föreningar, och enär de från alla kanter tillströmmande lustresande mångdubblade detta antal, så liknade också staden en fullkomlig myrstack medan krisen pågick. Den präktiga, efter parisermönster nybyggda Caserne Napoleon, som ännu ej invigts till sin egentliga bestämmelse, uppläts till fri bostad åt de anländande föreningarne, och dermed var en qvistig fråga asgjord. Täflingsprogrammet var som alltid mycket systematiskt uppgjordt i divisioner, sektioner och grupper utan all ända, och täflingarne försiggingo på elsva olika ställen, För sängarne upplätos diverse salonger i Hötel de Ville, de trenne teatrarno och en konsertsalong. Musikanterna fiogo hålla sig i fria lusten, i expositionsparken, i Jardin S:t Roch, en s. d. kyrkogård, som blifvit omplanerad till en präktig promenadpark och öppnades senaste 15 Aug. 0. 8. v. Före täflingen företogs en allmän promenad genom stadens förvämst. gator, slutande vid teaterplatsen, der defilering företogs förbi den i och för prisutdelningen uppförda läktaren, der de olika juryerna jemte auktoriteter och festkommissarier tagit plats. Som nästan hvarje liten pluton blåste sin egen behagliga melodi, alla på en gång, blef det ett temligen bullrande och temligen oharmoniskt virrvarr, men den tätt packade åskådarchopen var förtjust, och det äår ju hufvudsaken. Framförallt beundrades de granna baneren af sammet och siden, broderade i silfver och guld, upptagande de olika föreningarnes namn, samt sullhängda med medaljer från föregående täflingar. För dem, som så önskade, funnos cirkulationsbiljetter att tillgå, med hvilka man kunde gå från det ena stället till det andra och sålunda variera med konfekten, ta ömsom litet sång och ömsom litet musik. Dock tror jag att de flesta delade min åsigt, att det bästa är godt nog, och bestämde sig för stora teatern, der först och främst Division suptrieure uppträdde och aflade sina masterprof och der sedan Concours dcexcellence skulle försiggå. Åtminstone visade sig i alla dörröppningar ett oöfverskådligt sålt af hufvuden. Juryn hade sin plats i sorsta radens fond och presidiet fördes af Adrien Bojeldieu, en son till Hvita fruns kompositör. De som tillfälligtvis bevittnade den vidt utpuffade Taylorska sängtillstå lningen i Paris förl år, hvilken hos oss väckte ott sådant uppseende genom våra studenters biträdande, det der också enkannerligen räddade meranämnde tillställning flän fullständigt fiasco, kommo temligen allmänt på den tanken att de fransyska sångföreningarne ej äro så särdeles framstående, hvilket omdöme väl också slår temligen in på en stor del af dem. Här visade sig emellertid, att vill man blott söka reda på dem, så finnas äfven i Frankrike sångföreningar, som med all heder kunna visas fram vid högtidliga tillfällen. Det egna är, att just Paris hade skickat flera ganska utmärkta föreningar, som det var ett vorkligt nöje att höra. Några af dem öfverträffade viga de famösa Ensants de Belgique, som, ehuru svalget naturligtvis var ofantligt, kommo studenterna närmast. De voro äfven väntade här, men uteblefvo tyvärr. Jag hade nemligen bespetsat mig på att få jemföra dem med de öfriga superio verna. Första priset togs här af Les enfants de Luldce, som också gjorde sig väl förtjenta deraf, ehuru de öfriga kämpade manliga. Att för öfrigt stormande applåder helsade nästan alla de uppträdande faller af sig sjelf. Här var den ordning vidtagen att hvarje förening skulle sjunga ett bestämdt stycke samt ett efter eget val. Detta gjorde visserligen ett evigt da capo, som blef något tröttande i längden, men som likväl utan tvifvel är lämpligaste sättet för att riktigt kunna uppskatta prestationerna. Denna Choeur impost var NMidnatten, komponerad just af juryns president. Af de tretton i denna klass inskrifna föreningarne infunno sig blott sju, och som sex priser voro anslagna blef blott en lottlös. Efter täflingens slut proklamerades juryns domslut, som hvad andra och tredje priset beträffar ej öfverensstämde med publikens, hvarsöre också en temligen stark opposition gaf sig luft, så att juryn fann sig föranlåten förklara att nämnde priser blifvit fördelade -å Punanimite, bvarigenom man naturligtvis fick låta sig nöja, då det i alla fall ej gafs någon appell. Hvarje direktör framträdde på sin förenings vägnar och lyckönskades till sin seger med väldiga applåder och bravorop. Några minuters entreakt bestods, hvarefter slutsusen, Concours dercellence, begynte. Här var också en choeur imposö, Duquesne al F. Bazin, kompositören till Resan till Kina4, och 18 föreningar inskrifna. Man hotades sålunda att 18 gånger å rad få höra samma stycke, men lyckligtvis beviljades en betydlig rabatt, i det flera föreningar, som i föregående täsling hört hvad kamraterna gick och gällde för, frivilligt drogo gig tillbaka. Det blef således i sjelfva verket endast 8 som taflade, men också de yppersta 1 samlingen. Som här endast var ett pris, gällde det att stå på sig. Stycket hade allt här och der sina slipstenar, der det just var tillfälle att (ge hugg på sig. I allmänhet tycktes det vara brist på tenorer. Les enfants de Luttce inlade äfven hår all den bravur man väntade af dem efter deras föregående seger, togo lejonparten af applåderna, fingo till och med en blombukett, och ansågos som segrare. Det var ock en respektabel trupp på 60 man, det största antal som uppträdde.