Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 1

hon ej skulle säga något för att ej bringa honom i förlägenhet: men så säkert som ni sitter här och han är vid lif ännu, så har damen nog sörjt för att det kommit att stå honom dyrt. — Damen? — Och hvar var hon då våldet egde rum? — Hon var i Irland och ej långt borta. Ja, ni må just spärra upp ögonen, liksom jag sjelf gjorde; men hvad skall ni säga då jag nu berättar er att hon kom till Kilmoyle? — hon kom i sporrsträck efter generalen. Han hade ej ringaste aning derom; men der var hon i alla fall och bodde i det lilla huset i Coolbaun! Och om natten gick hon omkring liksom ett spöke och lät föra sig till slottet, så att hon genom fönstren kunde stirra in på miss Fraser eller miss Mary eller sir Denis Desmond. Samma dag regementet kom såg hon äfven er och då sade hon liksom för sig sjelf: ÅHvad han har blifvit vacker och huru mycket han liknar sin far — och hon såg äfven sir Denis och de unga damerna i ekipaget och kallade miss Mary för ett Ådockansigte— Gud förlåte henne det — och det kan visst hända att hon blef ond då kapten Gerald började tala och miss Mab slog ned ögonen, men ännu ondare blef hon då hon fick höra talas om anfallet på slottet och huru miss Mab var försvunnen samt huru ni fått ett slag i hufvudet. Sedan hon fått veta att ni åter var så frisk att ni kunde gå ut, reste hon tillbaka till Indien, ty hon hade visst fått dåliga underrättelser derifrån. Hon gaf mig tillräckligt penningar, det skall Gud veta, men jag var mig lik och blef åter tvungen börja mitt gamla yrke, och här ligger jag nu samt blir