Göteborgsposten – 17 september 1868, sida 1

för att förarga henne, ty det rådde ett hat emellan dem som i det förskräckligaste helvete. — Om det ej vore för flickans skull, så skulle han ej komma att lemna Irland lefvande, sade hennes nåd. Och jag tror det också. Jag kände er ju väl och många saker måste jag berätta henne om er; litet ond var hon visst, kunde jag förstå, äfven att ni aldrig skref till henne. Nå, mitt åliggande blef att passa på att öfversten ej kom er nära. — Kom ihåg din ed, sade hon, och ifall det krökes ett hår på hans hufvud är du förlorad. Jag hade penningar tillräckligt och vackra kläder och väl blef det sörjdt för mig då jag lemnade Calcutta tillika med öfversten och hans dotter. Han hade en slyngel med sig som blifvit skild från tjensten på grund af dåligt uppförande, samt en mängd otäcka infödingar. Jag höll mig för mig sjelf; men det lyckades mig att gifva den unga damen ett litet paket, som hennes nåd gifvit mig, och glad blef hon då hon öppnade det; den stackars flickan gömde det i barmen. Hon höll visst mycket af öfversten; men han var förskräckligt begifven på spel, och morgon, middag och afton satt han med en hop andra och spelade; när han tappade var han vid ett förskräckligt lynne. Jag nämnde förut att han hade en hel mängd infödda med sig, och de gjorde uppror derföre att de ej, såsom det blifvit dem lofvadt, fingo aflöning då de kommo ombord; mången gång gick han in ibland dem och slog deras förman i däcket. Jag umgicks mycket med dem, ehuru de sofvo för-ut,