Göteborgsposten – 16 september 1868, sida 1

jag skulle behålla allt detta för mig sjelf. Jag säg henne ej på många dagar, och jag blef ej utsläppt, men det gjorde för öfrigt ingenting, då jag ej ville bli gripon som desertör. En dag kom Azimoolah och underrättade mig om att jag måsto färga mitt ansigte mörkt och gå in i en bärstol, emedan damen — Mem-Sahib önskade det. Jag fick de vackraste kläder man kunde tänka sig på mig; en neger svärtade mig lika svart som han sjelf var, och med svärdbärare och tjenare i skarlakanslivråöer blef jag buren till Cawnpere, så stolt som en påfogel. Jag började nästan tro att drottningen var förälskad i mig; det enda som gjorde mig litet tvifvelaktig var, att hon ännu ej skickat bud efter mig. Jag blef genom en bakdörr införd i ett hus med dåligt utscende och visades uppför trappan. Der stod drottningen, som jag alltid kallade henne, och väntade på mig, och da jag trädt in vinkade hon mig till fönstret der hon stod; det var ett indiskt fönster med en jalousie framför, genom hvilken man kunde se utan att bli sedd. Det vette utåt paradplatsen, och jag såg också ganska riktigt mitt eget batteri; dessutom var der ett engelskt kavalleriregemente och indiska ryttare, ett infanteriregemente och ytterligare ett batteri. Det var en riktigt storartad revy till ära för en mäktig stor civil embetsman, hr Desmond, en bror fill sir Richard Desmond från Kilmoyle. Rundt omkring stod en hel mängd infödingar. — 5e der, Macarthy, sade damen och lade sin hand på min skuldra på ett mycket förtroligt sätt, men likväl ståtligt och befallande, der håller generalen med sin stab. Han skall komma öfver till denna flaggsting, när de ha