Göteborgsposten – 15 september 1868, sida 2

nes hals och armar voro de hvitaste och rundaste jag någonsin sett. — IIur gammal är du, Macarthy? frågade hon. — Jag blir snart tjugotvå år, ers konglig höghet, svarade jag. — Jag är ingen konglig höghet, Macarthy, sade hon och smålog åter; kom hit, jag vill tala med dig! — Ja, välan, ers majestät, sade jag denna gång och nalkades henne, medan mina ben skakade under mig. — Jag är ej heiler något majestät, sade hon. Du får ej gifva mig sådana namn. Du får icke alls tala om mig, innan jag ger dig lof dertill. Kom ännu närmare och sätt dig ner. Hon pekade på en silfverstol som ej stod långt ifrån henne, och då jag satte mig, hörde jag något kurra under soffan och såg två stora ögon stirra på mig. — Blif ej rädd, sude hennes nåd, den gör dig ej något ondt. Hon tillade något som jag ej förstod och ut kom en panter, som ref i mattan med sina stora klor och kurrade och spann, som om det varit ett tjog kattor samlade; vilddjuret syrang upp på soffan och lade sig vid hennes fötter och stack sitt stora hufvud med de långa murrhåren fram emot henne, medan det hela tiden stirrade på mig. — Talar du hindostanska? frågade hon. — Nej, ers nåd, svarade jag, ej mera än att jag jemnt och nätt kan bedja om en bit bröd och en tår. (Forts.)