Göteborgsposten – 15 september 1868, sida 1

mörkt ut. Likvisst kan saken hjelpas på det sätt, att mötet fortfar längre, ehuru riksdagen icke beviljat ledamöterna arvode för mer än en månad. Om åter mötet när nämnde tid tilländagått afslutar sin verksamhet, så kan det icke skäligen derföre klandras, enär riksdagens andra kammare likaledes gripits af en okuflig hemlängtan, så snart arvodet tagit slut. I gårdagens sammankomst väcktes åtskilliga motioner, som utan tvifvel äro af stor vigt; främst deribland står biskop Björlings och rådman Björcks om revision af 1686 års kyrkolag. Det är betecknande att två motioner i precist samma syfte väckts af en biskop och en lekman. Att det gemensamma yrkandet skall röna bifall från mötets sida är ganska troligt. Domprosten Sonden räknades under ståndsriksdagarnes tid till en af presteståndets mest frisinnade, men minst braskande ledamöter. Han tillhör deras antal som anser att presterskapet skall befrias från de verldsliga uppdrag hvarmed det nu är belastadt, och han har derom väckt motion. Utan tvifvel är det många verldsliga bestyr inom församlingen med hvilka presterskapet icke bör befatta sig och som det gerna vill befrias ifrån. Men ett bestyr torde det vara ytterst betänkligt att skilja från presterskapet, åtminstone på landst, nemligen bestyret med folkskolorna. Enligt den erfarenhet som vi ega kunna vi tryggt påstå att der folkskolorna på landet äro väl ordnade, så tillkommer förtjensten deraf i de aldra flesta fall presterskapet, biträdt dervid af flera eller färre bildade och för folkundervisningen intresserade herremän. Den egentliga allmogens nit för folkundervisningen påverkas — man kan säga motverkas — af den kostnad som denna undervisning medför. Vi ha sjelfva ofta erfarit huru stora svårigheter presterskapet haft att bekämpa då medel erfordrats till skolorna, hvilka anses som en börda, som man vill göra så lätt som möjligt, äfven med uppoffring af undervisningens nytta. Ett varnande exempel ligger nära till bands i fattigvårdens usla skick på landet. Med den har presterskapet numera icke direkt att skaffa. Det är ganska säkert att om presterskapet vore sjelfskrifvet i fattigvårdsstyrelsen, skulle t. ex. det afskyvärda och menniskoförnedrande förfarandet ej få ega rum, som nu på mångfaldiga ställen utöfvas, det nemligen att ålderstigna fattighjon bortauktioneras till underhåll hos de minstbjudande. Endast den som sjelf bott på landet i sörsamlingar der allmogen är öfvervägande vid beslutens fattande, har begrepp om det barbari som kan utöfvas lagligt. Grefve Hamilton bar väckt motion derom att de författningar som i allmänhet gälla i afseende på presterskapets aflöning måtte tilllämpas äfven i atseende på presterskapets af1 ning i hufvudstaden. Detta förslag, så enkelt det förefaller, är af mycken vigt, och skall, om det antages, befria hufvudstadspresterskapet från många obehag. Lektor Waldenström — prest, men lekmannaombud — har afgifvit två förslag i den befängda genren, det ena om en lag angående ansvar för prest i statskyrkan som utsprider villfarande lära: prölfningsoch domsrätten skulle tillkomma domkapitlet; och det andra att lysning och kyrklig vigsel vid ingående at nytt äktenskap ej må meddelas dem som på grund af äktenskapsbrott skiljt sig från sin maka. Det är svårt att fatta hvad som egentligen föresväfvat den unge motionären då han nedskref sina begge förslag, men de göra hans ställning och stämning än mera oklar, om man erinrar sig hans uppträdande på missionsmötet i Upsala. Det tillfälliga utskottet N:o 1 har afgifvit sitt första utlåtande, i anledning af regeringens framställning grundadt på den sista ståndsriksdagens beslut om prebendepastoraternas indragning. Utskottet vill ej veta af denna indragning, för biskoparnes skull, som äfven böra idka pastoralvård, och för teologie professorerna och lektorerna, emedan de böra stå det kyrkliga församlingslifvet nära. Att prebendepastoraternas befolkning icke bör göras till ett experimentalfält för sina kyrkoherdar, reflekterar ej utskottet till. Ett oangenämt intryck har detta utlåtande åstadkommit. Man har sagt att flera biskopar för egen del alldeles icke hålla på prebendepastoraten. Det är just deriöre som diskussionen i denna fråga skall afhöras med stor uppmärksamhet. Erinras bör att mut utlåtandet hafva rådman Björck och prof. Rib