Göteborgsposten – 14 september 1868, sida 1

HiAi — — gande i kriget mot Napoleon bringades å bane, var Mörner den som ifrigast talade deremot. Han beundrade Napoleon, han älskade fransmännen, och hans blessyrer från Oravais hade om möjligt ökat hans hat mot Ryssland. Min nådige berre, så fick han kalla kronprinsen, iskall icke gå mot söder, utan mot öster, icke mot Napoleon, utan mot Alexanderr, upprepade Mörner ständigt, och lät icke tysta sig, ej ens då han hotades med kronprinsens onåd. När kriget oåterkalleligt var beslutadt, fick Mörner väl åtfölja kronprinsen till Tyskland, men fick aldrig något befäl, fick icke aktivt uppträda. NMörner kan endast slåss mot ryssar, sade kronprinsen, till dess får ban spara sina krafter. Mörner var allt annat än financier; hushålla förstod han icke och de penningetörsträckningar som äfven tilldelades honom af den gifmilde Carl Johan räckte aldrig?. Hans lif var icke bekymmerfritt; men han slog sig fram på en pension, som icke utgick af statsmedel, om ej till en ringa del. Endast kroppskrafterna astogo med åren, icke det glada lynnet, och minnet svek honom aldrig. Det torde ej behöfva sägas att han var i hög grad intressant, då man förde honom in på samtal om det som han sett och erfarit. Då blef han med ens ung och liflig, den ena berättelsen aflöste den andra, den ena politiska personen elter den andra skildrades qvickt och träffande. IIan hade förordnat, att den värja som varit hans trogne följeslagare i Finland, i Tyskland och i Norge, skulle följa honom i grafven och att på hans bröst skulle fästas en ordensstjerna, hvars namn han al drig uppgifvit, men hvilken han högt värderade och hvilken icke tilldelats åt flera än nio personer jemte honom. — Bland friherre Mörners qvarlåtenskap fanns ett utmärkt vackert miniatyrporträtt af Napoleon, måladt at Isabey, troligen det enda i Sverige af denna konstnär. — Det är nu införlifvadt med de Hammerska samlingarne. Efter frih. Mörner fiones äfven åtskilliga bref, handlingar och anteckningar, som tvifvelsutan äro af stort historiskt intresse. Åndtligen är hamnkaptenstjensten här tillsatt at K. M:t. Den af ötverståthållaren tillförordnade hamnkapten, löjtn. v. Sydow, erhöll platsen. Hans lämplighet dertill erkännes obetingadt af alla, och han har under vakansen uträttat mera till nytta för hamnväsendet, än företrädaren som innehade tjen sten i många år. Men hr v. Sydows kompetens bar man velat bestrida, emedan han icke är så berest, som hans medsökande. Det är dock besynnerligt, om hufvudvilkoret för att bli hamnkapten icke skulle vara ådagalagd och erkänd skicklighet vid befattningens utöfvande, utan — resor såsom betälhafvare på aflägsnare farvatten. Vore befattningen en sinekur, eller bestod den i att undervisa sjömän i navigation, så synas verkställda resor på aflägsna farvatten betyda något, men icke då det gäller att sköta en tjenst som fordrar energi, omtanka och ett humant väsende. Dagligt Allehanda, som ifrigt agiterar mot hr v. Sydow (hvilken i parentes sagdt är svåger med direktör Wallenberg och troligen äfven derföre är persona ingrata hos nämnde tidning), låter nu civilministern förstå att nästa riksdags konstitutionsutskott skall bli svårt, mycket svårt. Göran.