Göteborgsposten – 14 september 1868, sida 1

—7-79 — 2—242 2 VP UV VVE fördes, att utmed jernvägarne sanns stora upplag af dylika skenor, som icke ens ansågos ega så pass värde, att de blefvo tillvaratagna af trasikstyrelsen. Visserligen upplystes, att dessa upplag icke utgjordes af kasserade skenor, utan af felfria reserv-skenor, som skulle användas då några skenor i spåren skadades. Deretter upphörde detta klagomål; men påståendet om det engelska jernets oduglighet och oanvändbarhet qvarstod dock vovederlagdt, cch det kunde ej heller vederläggas, sade man, — Nå väl! Hvad har nu händt? Jo, sedan kapt. Carlsund förbundet sig att vid Motala tillverka för statens räkning jernvägsskenor, å hvilka hufvudet göres af Bessemerstål, så har han betingat sig att erhålla 4,000 ctr kasserade engelska jernvägsskenor för att vid Motala Verkstad omvalsas och förses med hufvud af Bessemerstål. Orsaken härtill är den, att vällen (d. v. e. stålets förening med jernet) befinnes blifva starkare (vtaga bättre) på det engelska skenjernet. Då en så sakkunnig man som hr Carlsund, och hvilken ingalunda hyser någon förkärlek för det engelska skenjernet, nu föredrager detta framför svenskt jern till den omförmälda beställningen, så måste man deraf draga den slutsats, att det förra hvarken är så vuselt?, eller så rent af odugligt, som man påstått. Den af hr Carlsund betingade prisskilnaden mellan de kasserade engelska skenorna och de nya försedda med stålhufvud är 6 rdr pr ctr; men det är sannolikt, att då arbetsskickligheten blir uppdrifven, så kommer den antydda prisskilnaden att nedsättas. — Jag kan tillägga att styrelsen för Gefle-Dalajernvägen på enahanda sätt och på samma vilkor låter omvalsa de på nämnde bana befintliga kasserade skenorna at engelskt jern. Visserligen hafva några veckor förflutit sedan öfvereten frih. Carl Otto Mörner. 87 år gammal, afled i Waxholm; men det torde ändå tillåtas mig att komplettera de temligen torftiga notiserna om denne man, hvilka meddalats i tidningarne. Numera äro de ytterst få, som kunna säga: jag har deltagit i 1807 och 1808 års krig, jag har varit med vid Oravais och jag har blifvit sårad der. Men det kunde Mörner, och han kunde vara stolt öfver de blessyrer som han fått, öfver de bajonettstyng som tilldelats honom, då striden fördes man emot man. Om jag icke irrar mig, är det nu endast en svensk officer, som kan tala om sitt deltagande i ofvannämnde krig, nemligen öfverstelöjtnant Gustaf Törneblad, bosatt här, 85 år gammal, men ännu vida lefnadsfriskare än mången vid 50 år. Om sin nyss aflidne vapenbroders mod och tgpperbet talar han med stor beundran, och ett sådant vittnesbörd är af stort värde. Men frih. Mörner är egentligen ryktbar för den andel han hade deri att marskalken Bernadotte riktade sina blickar på den svenska konungakronan. Såsom subalternofficer hade Mörner erhållit Gustaf IV Adolfs tillåtelse att ingå i franska armåen, och under tjenstgöringen der greps han af den djupaste beundran för Napoleon. Han återka lades efter mordet på hertigen af Enghien. I Upsala, der Mörner var född, fanns en politisk klubb, Juntan, der jakobinen Hans Järta, som redan år 1800 hade afsagt sig adelskapet, spelade en vigtig roll. Då kronprinsen Carl August hade dött, blet ÅJuntan ense om att Sverige skulle hafva en fransk marskalk till tronföljare i den nyss aflidne kronprinsens ställe. Man beslöt att utsända en emissarie, och Mörner blef dertill utsedd. Tilltaget var äfventyrligt, icke minst derföre att den gamle Carl XIII och hans rådgifvare hade helt andra funderingar. Mörner reste, han drog ej i betänkande att uppmana marskalken Bernadotte mo taga förtroendet såsom tronföljare, och valet föll på honom. Underrättelsen om Nörners tilltag, inrapporteradt från Sveriges minister i Paris, väckte bestörtning och den största förbittring vid svenska hofvet, der Mörners egen svåger, frih, Wetterstedt, var den förste som bröt stafven öfver honom, och försigtigheten bjöd äfven Juntan att förneka honom. Tronsöljarevalets utgång förde Mörner till kronprinsen Carl Johan, hvars adjutant han blef. Då fullmakten förelades den gamle kungen till underskrift, yttrade han harmset: hvarföre icke genast göra honom till general-adjutant, den der kungamakaren: Mörner icke blott tilläts utan befalldes uttryckligt af kronprinsen att oförbehållsamt ywtra sig, och deraf begagnade han sig ock. Då Sveriges delia