Göteborgsposten – 14 september 1868, sida 1

skull, så skulle jag till det yttorsta förfölja två personer, hvilka ha mycket på sitt samvete. Så snart jag mottagit detta bref satto jag mig ned och skref ett kort svar till sir Denis. Jag berörde mina känslor för miss Butler, tackade honom för hans goda tanka om mig i detta afseende, men afslog på det bestämdaste arrangementet med räntorna. Med samma post skref jag till miss Butler och mottog med omgående följande svar : London d. 2 Oktober 1854. Min bäste Terence! Jag har mottagit ert vänliga och hjertliga lyckönskningsbref och uppläst en del deraf för onkel, som blef mycket förnöjd öfver den glädje som uttalade sig deri; men han känner ej heller lika väl som jag ert varma hjerta och trofasta vänskap, som aldrig svikit alltifrån den tid då vi voro bara. Ni har tillika visat er så vänlig och uppoffrande mot Gerald att vi ej nog kunna tacka er. Han skrifver blott sällan och tyckes ej alltid vara belåten; men man kan egentligen ej förvåna sig öfver ett sådant lynne hos en stackars sårad man. Det förundrar mig att ni ej sett till Rose Prendergast eller rättare sagdt syster Roser, som vi nu böra kalla henne, ehuru hon ännu ej tagit slöjan. I sitt sista bref underrättade hon oss om att hon farit för att verka som barmhertighetssyster bland de sjuka och sårade, och jag nästan missunnade henne det, ehuru jag ej kunde följa hennes exempel. Det är en slägting till hennes familj, en fransk fältprest, en herr de Lancey i Scutari, som skall taga henne om hand. Den gyoda flickan tyeks ha fått i sitt hufvud att hon på ett eller annat sätt