Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 2

Plockgods. En omsorgsfull far. En kines, som haft olycka i det äkta ståndet, drog sig tilllbaka med sin erhållna hufvudprydnad och en liten son till ett berg, på hvars topp han inrättade åt sig sin framtida boning, till hvilken ingen af de småtotade kinesiskorna fick tillträde. Han uppfostrade sin son, lärde honom att älska gudarne och att frukta och afsky djefvulen. Aldrig nämnde han qvinnorna och gick alltid sjelf ned i dalen att göra sina inköp af lissmedel. Slutligen infann sig ålderdomens svaghet och tvingade den gamle kinesen att taga den unge mannen, sin son, med sig ned i dalen för att hjelpa honom att bära hem den tunga risknippan. Då de lemnade staden, hejdade sonen plötsligt sina steg och ropade, i det han varseblef tre mens kliga gestalter: Fader, hvad är detta? Säg, hvad är det för varelser ? Fadren svarade i befallande ton: Vänd ditt ansigte bort; det är afgrundsandar! Sonen vände sig ängsligt om, då han märkte huru dessa förskräckliga andeväsenden med förvånade blickar betraktade honom bakom sina solfjädrar, Han kom åter tillbaka till berget, förtärde intet af den gemensamma aftonmåltiden, förlorade från den dagen helt och hållet aptiten och blef mycket melankolisk. På en lång tid kunde hans bedröfvade och ängslige far ej få något svar på sina frågor, tills den unge mannen slutligen bröt tystnaden och med outsäglig smärta utropade: O-fader, den störste af djellarne, den allra störste kan jag icke glömma, han står ständigt för min blick både natt och dag,