Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 2

sett namnet Girgenti tillagdt en viss betydelse, så vilja vi här meddela efter ett utländskt blad en teckning af detta par: Drottning Isabellas förstfödda dotter och hennes gemål, broder till exkonungen af Naapel, utgöra det nygifta paret Girgenti, som i dessa dagar presenterat sig vid hofvet i Fontainebleau. Iasantinnan Maria Isabella är 17 år gammal, har ett föga intagande ansigte och en karakter, som icke är egnad att tillvinna henne hjertan. Under de första sex åren af sitt lyckliga aktenskap hade drottning Isabella förblifvit barnlös; då insantinnan föddes, erböll hon titeln prinsessa af Asturien. Denna titel tillkommer i Spanicn den förmodade tronföljaren, såsom han fordom hette i Frankrike dauphin, och ännu i dag uti England benämnes the prince of Wales. Vid denna tid upprättades en kår, som kallades drottningens garde och var ämnad att göra samma tjenst som de forna Gardes du Corps. I denna kår tjente Marie Louises älskare, Godoy, och der tjenar annu drottning Christines gemål, Munnoz Öfverbefälet öfver denna kår anförtroddes åt en person vid namn Arana, och derför kallade folket ivfantinnan Araneja. Eu sådant tillnamn angaf en viss likhet mellan den närvarands regeringen och Don En iquCs; donna Juanas gemål. Man torde eriora sig, att denna förbindelse, som i början också var barn ös, blef välsignad från denna dag, då Bon Beltran de la Cuera drog in i palatset, och man upplefde födelsen af en infantinna, som folket gaf tillnamnet Beltraneja. De spanska drottningarne bruka med stor pomp och ståt begifva sig till kyrkan Atocha, för att efter kyrkotagningen höra den första messan läsas och derester framhålla barnet i templet. Enligt detta bruk lemnade Isabella d. 2 Febr. 1852 sitt rum och gick genom palatsets gallerier, för att begifva sig till denna högtidlighet. Under vägen mötte hon en prest, som tycktes vilja till henne öfverlemna en bönskrift, men plötsligt drog fram en dolk och gaf med densamma drottningen i närheten af magen en s:öt, hvilken skulle dödligt sårat henne, om icke de tjocka guldfransar och fiskben, med hvilka drottningens drägt var försedd, hindrat dolkspetsen. Denna omständighet hade hon att tacka !ör, att stynget endast lätt sårade henne. — Presten, som hette Martin Morino, var en utomordentlig man. Aldrig hade en konungamördare visat mera sattning, kallblodighet och undergifvenhet i ditt öde, än han. Hans politiska uttalanden, hans religiosa åsigter, hans sociala grundsatser, hans oväntade svar, hvilka han afgaf under inledningen af sin process, liknade en filosofs från den antika verlden. Hans process inleddes utan dröjsmål och fördes till slut. D. 7 Febr. gick han till schavotten, i det han med handen sköt åt sidan de he!gonbilier, som sträcktes fram mot bonom. Han dog lugn, och vid nattens inbrott lät regeringen bortföra Merinos lik och befallte, att dået skulle förbrännas vid en Auto-da-Fs. Sålunda förtärdes i medlet af år 1852, ej långt från det ställe der inqvisitionen lät itända sina bål, Merinos qvarlefvor af lågorna. Denna prinsessa, som anser sig för tronarsvinge. förlorade med en broders födelse äfven titeln prinsessa af Astu:ien, Nu uppvaknade hos henne en afundsjuka, som endast bidrog till att i grund förbittra hennes redan föga sympatetiska karakter. Så fort hon vuxit opp, fånn man för godt att genom ett hastigt giftermål göra slut på vissa mer än förargliga artigheter, som afsågo henne och hvilka, genom det sätt bvarpå hon besvarade desamma, gjort hofvet uppmärksamt: man förmälde henne med Gaetano Maria Frederice grefve af Girgenti, broder till exkonungen af Neapel, hvilken nu är 22 år gammal och af folket fått tillnamnet prins af Urgente, en omskrisning af Girgenti. Denne så plötsligt framträdande brudgum hade hållit sitt intåg i Spanien med en packning restyg, som på jernvägen utgjorde 14 skålp:s öfvervigt; men han medtörde som hemgift många klenoder och värdesaker. Grefven är så liten till växten, att sabeln räcker honom ända upp på bröstet, ban har små ögon, högröd hy, oregelbundna drag och i allmänhet ett föga tilldragande yttre. Inom den utländska pressen diskuteras för ötrigt alltjomt frågan om krig eller fred, och Times pariserkorrespondent betecknar ställningen i följande korta, men träffande ordalag: ÅFrankrike väntar på, att Preussen skall afväpna, och Preussen, att Frankrike skall göra början. När tvenne modiga och stridslystna motståndare stå gentemot hvarandra med dragna svärd, hvardera afvaktande, att den andre först skall sticka svärdet i skidan, då ar det all sannolikhet för, att det kommer till en kamp, innan de skiljas åt. Tyvärr, är ställningen mellan Frankrike och Preussen af denna art. Från Paris skrifves till NoOrdd. allg. Zeit. angående Frankrikes rustningar. En ökad verksamhet pågår inom flottan. I Toulon äro pansarsartygen Gloire och Normandie, hvilka ej på länge gjort tienst, på nytt utrustade och försedda med ett större antal kanoner, och man arbetar dessutom på ett nytt pansarfartyg, som skall heta Richelieu och blifva det starkaste fartyget inom franska flottan. Detta är icke den enda underrättelsen om verksamheten inom flottan. I franska tidningar meddelas, att flera Medelhafshamnar s. n. sättas i kraftigt försvarstillstånd; de förses med kanoner af ofantlig kaliber, och flera högre artilleriofficerare äro f. n. sysselsatta med att inspektera de nya verken. På de franska skeppsvarfven byggas f. n. följande pansarfartyg: 4 fregatter, 7 korvetter, 1 simmande batteri och 4 vaktskepp. När de bli färdiga, skall Frankrike ha 44 pansarfartyg. Hela dess ångflotta består f. n. af 316 fartyg med 73,000 hästars kraft. I England träder den kyrkliga frågan mer och mer i förgrunden, och man kan ej underlåta att gilva Disraeli rätt, då han sade, att frågan om den protestantiska statskyrkans