Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 2

so Gerald med beröm omtalad; han tillhör en slägt som aldrig svikit vid slika tillfällen; men tillika gladde det oss båda att se er omniimnd och jag hoppas att det blott skall vara den lofvande början till en lång och vacker karrier. Det är blott en skuggsida dervid. Det finns en varelse som jag är öfvertygad om noga följer allt som händer er, och ehuru hon kanhända just inte läser tidningarne eller får höra hvad som står i dem och sålunda blir ovetande om hvad som sker, så är jag viss på att hon, ifall hon anade något, ögonblickligen skulle tänka på att begagna er i sina ständiga intriger. Min korrespondent i Indien skrifver att hon på sista tiden ej låtit höra af sig; men låt ej detta insöfva er i säkerhet, ty det gifves otaliga medel, genom hvilka hon kan hålla sig dold vid de indiska hofven. Efter affiren med Karawagee-juvelerna och angreppet på regeringseskorten, som hon fick folket från Tangree till att göra, vågar hon sig väl ej mera in på britiskt territorium; man försäkrar att hon lemnat Tangra, och man har anledning tro att hon öfver Lucknow rest till Ihanoi. Ehuru intet bevis derför förefinnes, anser jag det sannolikt att Fraser är med henne. Han har tills närvarande ögonblick ej tagit notis om min underrättelse rörande hans dotters flykt, hvilken gjorde oss alla så bedröfvade. Jag har låtit en berättelse om anfallet på slottet inflyta i de indiska tidningarne, och mina agenter ha anställt de noggrannaste efterspaningar efter honom; men sedan hans namn blef utstruket ur armdlistan — för att ej tala om att hans regemente nu bär hans förre underordnades, Poppletons namn — har ingen europå sett till ho