Göteborgsposten – 8 september 1868, sida 2

de personer, hvilkas själavård afses, hafva fullt förtroende till den som innehafver befattningen. Sådana äro besattningarne vid fåogvårdsfattigvårdsoch sjukvärdsanstalterna. De personer, hvilkas själavård bär kommer i fråga, hafva svårt för att vända sig till en främmande prest, ifall de icke hafva förtroende för den af vederbörande tillsatte, utan de måste då sakna själavård; och den ex officio tjenstgörande presten tyckes vara öfverflödig. Olyerflodig är han ock, om andra prester i staden tillkallas än af en, än af en annan bland dem, som vistas vid ofvannämnda anstalter och icke hafva förtroende för sin egen själasorjare. Då man vid ett par af de senaste tillsättningarne af dylika för:roendeposter synts följa den grundsatsen, att tjensten är till för att skatfa lön åt en person, så har följden blifvit den osvannämnda; och fråga kan då uppstå, om man icke kunde indraga så olverslodiga tjenster. Nu kan väl hända, att bland sökande ull dylika platser ingen finnes, hvilken man anser passande; det synes då vara lämpligast, att endast på förordnande tillsvidare besätta platsen. — Hvad den lediga fredikantsbefattuingen vid Sjukhuset angår, så är ing. ofvertygad, att direktionen, oberoende af alla sidoinflytelser, åtminstone aktar sig att bortskänka den till någon, för bvilken det är omöjligt att sköta den som sig bör. Föreställom oss att en person får tjensten, som de flesta dagar är upptagen med annun tjenstgöreng 6 timmar om pagen och dessutom bor 3 mil aflagset; icke kan han besöka sjukhuset på middagen, ty då behöfver både han och de sjuka måltidsro; icke heller kan han på qvällarne (vintertiden vid ljus) hålla enskilda och allmänna religionssamtal med de sjuka, ty de äro trötta och föga uppmärksamma, och kl. 7 spisa de qvällsvard. Dessutom kan han så sjukbud esher sig från någon döende, när som helst på dagen, och om detta insråsfar på en tid, då han är upptagen af sin andra tjenst, bur kan ban fullgöra sin skyldighet? Gäller icke här den sanningen: Ingen kan tjena två herrar vllika? Och hvilken tid mäste icke sjukhusbetjenten förspilla med att underrätta den eflågset boende om dylika tillsalliga s ukbesök? — Det aldra första, som hos en sjukhuspredikant erfordras, måste utan tvifvel vara, att han kan disponera öfver sin tid och sin dag; sedan må man ock till.e, att han, om möjligt, är en verklig själasörjare. Ms ass —