Göteborgsposten – 8 september 1868, sida 2

sofrum i Lough ana-Carra och var nära döden. Hur ofta handla ej läkarne orätt! Hade dessa föreskrifter blifvit följda, skulle jag ha blifvit galen. Att ej få veta hvar Mary Butler var; att ej få veta, huru hon befann sig. — Med en oerhörd ansträngning reste jag mig upp i sängen och skulle ha tumlat ned på golfvet, ifall ej dörren i detsamma blifvit öppnad och Mury Butlers täcka gestalt bade visat sig. Jag uppgaf ett glädjerop och sade något — jag vet ej sjelf hvud. Mary närmade sig med ett finger på munnen och med sin hand höjd liksom för att tysta på mig. — Ej sannt, Terence, ni skall göra som jag säger? Vill ni ej det? Det är alldeles nödvändigt för er att ligga stilla. Ni måste nöja er med att veta det vi allesammans befinna oss väl. Ni fi ner ju sjelf huru svag ni är. Hon gaf mig sin hand. Jag gret och tryckte den mot mina läppar. Mary Butler gjorde sig ej mödan att draga den till sig igen; hon satte sig ned vid sängen och berättade med sakta röst huruledes röfvarne brutit sig in på slottet och varit i en fruktansvärd strid med tjenstefolket, anfördt af Gerald, då polisstyrkan kom till undsättning, samt huruledes sir Denis kommit sig efter denna fruktansvärda natt och längtade efter mig. — Ni ser, doktor, huru mycket bättre vår patient nu är, sade hon till doktor Duke då denne trädde in genom dörren ; jog vill derföre öfverlemna honom åt er. Vi träffas i morgon, Terence, Jag bättrades hastigt; men det hade också tyvärr till följd att jag mera sällan träffade Mary Butler, och det gjorde mig innerligt ondt den dagen då hon tillika med